Jag tog med I Am Trying to Break Your Heart-dvd:n till jobbet för att fördriva tiden mellan älgvarningarna. Fan vad fin den är, särskilt nu med ännu mer facit i hand.

I början av filmen kör Jeff Tweedy in mot Chicago på Lake Shore Drive och då kom jag att tänka på en bra låt. Vill du höra den? Tryck på play här nedan bara.

Jag har precis köpt biljetter till Fleetwood Mac.

Annie Clark. Annie Clark. Annie Clark.

Är det inte ett problem, när man anställer pensionärer som vikarier och ska utbilda dem, att de är så vana att vara erfarna så de bara fortsätter känna sig erfarna utan att kunna något och därigenom inte lär sig något heller?

Två år före sin död fick Bon Scott en fråga om vad han tyckte om punkband. ”Vad är ett punkband? Kan jag få en öl till?” svarade han.

Jag gillar inte att tunnelbanereklamen för försvarsmakten får mig att känna mig dummare än ett gäng stridspittar. Jag gillar inte heller att om man ska gå efter vad de eftersöker för kvalitéer hos de officerer de eftersöker verkar den ultimata stridspitten vara autistisk.

Nu har jag läst ut Människohamn. Det var inte hans bästa bok men bladen vändes fort, 450 sidor på tre dagar är jävligt snabbt för att vara mig. Jag tror att den har en djupare innebörd för någon som har barn, för mig var den mest bara jävligt läskig. Ett levande hav är i princip det mest skrämmande jag kan tänka mig. Har jag sagt det, att jag är jätterädd för havet? Det kom plötsligt, sommaren 2005, när jag såg ett photoshoppat bildmontage av ett isberg i genomskärning. Jag kunde inte sluta titta på flera minuter fast jag var absolut livrädd för det jag såg. Den stora döda klumpen med is hade kunnat vara läskig nog i sig men de var djupet under den, långsamt skiftande från ljusblått till det svartaste svart, som jag inte kunde greppa. Det sög tag i mitt hjärta och har inte släppt greppet sedan dess. Jag hatar att flyga över öppet hav och jag kliver inte på en finlandsfärja (ja, inte bara därför då) i första taget. Men det mest spännande med det var att det kom så plötsligt, en fobi som bara legat latent i kroppen och väntat på att något ska knacka den på axeln så den får vakna och äta mitt obrydda sinne till frukost. Det är alltså ingen allvarlig skräck, mer som en väldigt djup respekt för Det stora blå. Men jag är glad att den finns i mig och gör mig ödmjuk.



Fotnot: Kristina fick ta fram bilden och klippa ut adressen så jag kunde länka, jag kan nog aldrig mer se på den tror jag.