Utdrag ur sms skickat igår:

"Varför ska man känna sig dum för att man inte orkar läsa de stora klassikerna? Man kommer förmodligen lära sig uppskatta dem när man blir äldre och har plöjt igenom en massa poplitteratur, precis på samma sätt som ens musiksmak blir mer sofistikerad. ... Så slappna av, käre Jimmy. Och ta en flyer."

Komplettering:

Jag blir imponerad av folk som uteslutande läser typ Balzac och sånt när de är 25 men om de uteslutande lyssnar på klassisk musik tycker jag att de är trästubbar som går miste om all bra nutida musik (det här är helt hypotetiskt, jag känner naturligtvis ingen 25-åring som vare sig lyssnar eller läser enbart klassiskt). Men vad är skillnaden egentligen?

Och här är min nya favoritlåt, som sagt:

...och den har samma gitarrstämning som The Old Road. Samma öppna G.

Det här måste betyda att Johan kommer att fortsätta spela trött cuntryråkk medan jag kommer starta det nya Wilco. Tydligt det.

Haha, och jag fattar varför den där amerikanske bloggaren tyckte att FBQ lät som UT. Acuff-Rose är inte direkt olik Too Sweet a Heart.

Femton år senare har jag börjat lyssna på Uncle Tupelo. De var ju bra, de där.

Nu har vi haft två dagar i replokalen med digitalportan igång för att göra de fem första riktiga demoinspelningarna inför skivan. Det låter väldigt bra, sådär så man vill ringa folk och be dem komma förbi och lyssna på hur bra vi är. Jag var ganska orolig ett tag för att tiden fram till september känns knapp men nu är jag lugnare. Och peppad, så så peppad.

Jag tog med I Am Trying to Break Your Heart-dvd:n till jobbet för att fördriva tiden mellan älgvarningarna. Fan vad fin den är, särskilt nu med ännu mer facit i hand.

I början av filmen kör Jeff Tweedy in mot Chicago på Lake Shore Drive och då kom jag att tänka på en bra låt. Vill du höra den? Tryck på play här nedan bara.

Jag har precis köpt biljetter till Fleetwood Mac.