Mellanbarnet

Jag kommer förmodligen kalla sommaren 2014 för Daniel Romano-sommaren när jag ser tillbaka på den om några år. Jag snubblade över hans låt A new love can be found på internet och det var en sådan himla tröst att höra den texten just nu (och det klyschiga i att börja lyssna på en hjärtekrossad rhinestone cowboy just nu har inte gått mig förbi, tro mig).

På kvällspromenaden härom sistens passade jag på att lyssna igenom hela hans senaste skiva Come cry with me. Jag kom inte längre än till första spåret innan jag var tvungen att stanna, ta det lugnt en stund och lyssna på låten några gånger till.

Rädslan för att bli övergiven är något jag har insett är jättecentralt i mitt liv och den har styrt och ställt i alla mina relationer, från bekantskaper till kärlekförhållanden. Det har mycket att göra med att jag, som så många andra människor, blev hotad med det när jag var liten. Det är så många föräldrar som gör det, använder hotet om att lämna sina barn som maktmedel. De kan säga saker som som "Sitter du inte still där bak får du gå hem" eller "Lugnar du inte ner dig får du stanna i stan och klara dig själv. " Tomma men effektiva hot som säkert löser ett problem i stunden men som kan sätta sådana djupa spår. Jag kan fortfarande känna precis hur det kändes när jag fick höra sådana saker, hur himla ledsen jag blev. Den känslan lever kvar i mig som någon sorts luddig osäkerhet, en vag känsla av folk kommer att sluta tycka om mig om jag gör fel. Vad som sen är fel eller rätt har jag ingen aning om. Och eftersom jag mer eller mindre utgår från att alla kommer att överge mig så knyter jag inte an till folk ordentligt. Det har till och med hänt att jag provocerat fram att bli övergiven, omedvetet. Varit elak mot folk utan att egentligen fatta varför och i efterhand insett att det var min självkänsla som ville skynda på det oundvikliga. Och med efterhand menar jag sista veckorna, efter separationen.

Karaktären i Romanos låt Middle child är en vuxen person med missbruk och som alltid känt sig ensam. I refrängen får vi veta att han blivit lämnad av sin mamma på något sätt. Exakt hur får vi inte veta men kan gissa att han blivit bortadopterad. Samtidigt har mamman en nära relation med både hans yngre och äldre syskon och han har aldrig förstått varför. Jag tänker att han nog har gått omkring med de här känslorna utan att gräva i dem. Bara tänkt att han är som han är liksom och inte funderat vidare på det. Men så kommer ett trauma. Mamman dör och allt kommer upp till ytan. Precis som det ofta blir i kris blir han tvungen att lägga sin egoskit åt sidan och se situationen som den är och den är hopplös. Han är övergiven av sin förälder och kommer aldrig få veta varför. Han kommer inte få några svar men han har insikten. Nu gäller det bara att förvalta den. Tillbaka till baren eller boka tid hos psykologen?

Poängen är att jag aldrig sett en text där en vuxen människas känsla av ensamhet uttrycks på det här sättet, alltså genom barnets övergivenhet. Jag tror många har känt åtminstone en släng av den i vuxen ålder; att man är alldeles ensam i hela världen och bara vill bli upplyft, älskad och tröstad.
Det är intressant också hur hopplös han gör den faktiska situationen i texten, eftersom övergivenhet är en så hopplös känsla. När andra refrängen är slut vill jag bara hitta rätt på karlns telefonnummer så jag kan ringa och trösta. Tänk hur han får världen att rasa ihop på bara några rader:

Mama please tell me why
you would leave just me behind
You sent me off and then you went and had my brother
Before me, a little girl
and they’re the center of your world
Mama, tell me why’d you leave the middle child?

The Leftovers

Några reflektioner efter att ha sett första avsnittet av The leftovers (HBO), som utspelas tre år efter att två procent av alla människor plötsligt försvann oförklarligt. Serien utspelas i en fiktiv småstad någonstans i delstaten New York.

Nu vet inte jag hur den här piloten upplevs för någon som inte är där jag är men för min egen del har jag aldrig varit med om en serie som träffat så rätt i stämning och ämne i förhållande till var jag är i livet. Mitt i en väldigt tung sorgeprocess kommer det en serie som handlar om sorg och hur svårt det är att förhålla sig till andra människor när man är tvungen att lägga så mycket av sin energi på att läka sig själv. Men i The leftovers är sorgeprocessen dragen till sin absoluta spets. Hela världen sörjer. Nästan alla människor är drabbade på något sätt men det finns ingen förklaring till det som skett. Det är inte som att sörja ett dödsfall eller en sprucken relation för det finns ingen anledning att peka på. Hur når man då acceptans? Framför allt, hur gör man det om man inte tror på någon högre makt? Jag blir glad att det agnostiska synsättet problematiseras också för det är så intressant att se var gränslös sorg tar vägen när det inte finns en gudstro att luta sig mot. 

”Det är ingenting jämfört med många sjukdomsutbrott som har varit. Sluta tycka synd om er själva nu.” Det är kontentan av det en radioröst hörs säga alldeles i början av avsnittet. Den rösten som jag tror många sörjande har hört någon gång. Särskilt den som tar sig tid att verkligen låta känslorna ta plats. Den möts ofta av exakt den reaktionen från människor som kanske är mer rädda för sina känslor eller har fått lära sig att inte känna efter så mycket,  det kan vara otroligt provocerande att då se en annan människa våga vara ledsen eller arg eller deppig. Och precis som en flyende röst i radio är det viktigt att stänga av sådana människor.

När stadens borgmästare håller möte om paraden som ska hållas på tredje årsdagen efter försvinnandet hamnar hon och stadens polis i konflikt. Han tror att det kommer att gå dåligt, hon tycker att det är jätteviktigt att ha paraden eftersom folk är redo att gå vidare nu. För det har hon bestämt. Det intressanta är att konflikten är helt öppen. Ingen är rädd för att såra någon annan för de har redan drabbats av det värsta som kan hända. Och det är det jag har varit i och som jag försöker vara kvar i. Inte att sluta ta hänsyn till andra människor men att vara ärlig mot mig själv och andra med känslor hela tiden. Det har varit väldigt lätt att vara det men jag märker att det blir svårare ju mer normalt livet börjar kännas. För karaktärerna i The leftovers verkar det ha blivit normaltillståndet. Man har så mycket skit i sig att ta itu med så man orkar inte vara annat än ärlig i den personliga kontakten, det finns inte energi till det. Borgmästaren kan vara en ledargestalt på talarpodiet men när hon pratar med sina medarbetare är hon brutalt ärlig och grov i mun.

Jag hade nästan gett upp hoppet om Damon Lindelof men om han bara kan hålla sig i skinnet, vara ärlig mot källmaterialet och inte, trots att det är HBO, visa oss en massa godtycklig nakenhet så kan det här bli bra. För jag känner mig tagen på allvar av den här serien och den låter mig tänka själv. Det som är i fokus är inte frågan om var alla som försvann tog vägen. Ingen försöker lösa den gåtan och jag hoppas att serien inte hamnar i den fällan. The leftovers handlar om hur det är att gå igenom en sorg utan slut.

-

Här är en pytteliten bild på mig som måste finnas på internet så att jag kan ha den som profilbild i jobbets chatprogram Lync eftersom det inte går att ladda upp den direkt utan man bara kan länka till en bild som redan finns uppladdad någon annanstans. 

10-tal

Jag klev på flygbussen i Stockholm i går morse för att åka till Luleå på tjänsteresa. På bussen satt det en till snubbe som frågade busschauffören vilken terminal flyget till Kiruna går från. Busschauffören svarade och frågade om snubben bor i Kiruna och snubben svarade att han jobbar i Kiruna men bor i Stockholm.
Herrejösses, tänkte jag. Vilken långpendling.

När jag sedan kom till Arlanda gick jag förbi Kiruna-gaten, de skulle precis boarda det planet. Det var smockat med folk, nästan alla var snubbar mellan 20 och 30.
Herrejösses, tänkte jag. Ska de också jobbpendla härifrån?

När jag sedan satt på planet till Luleå lyssnade jag på andra avsnittet av Norrlandspodden, en podcast där Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter dissekerar begreppet Norrland. Den är fantastisk, för övrigt. I just det avsnittet pratade Po om just gruvnäringen och hur skevt det kan bli. Gruvorna anställer massor med folk men sällan folk från trakten. Kommunen får inga skatteintäkter för det är inte som i Norge där kommunerna tar ut fastighetsskatt från företagen. Ändå ska de hålla med sjukvård och räddningstjänst för all de unga männen som kommer från resten av riket och från andra riken för att tälja järn i gångarna under Luossavaara, i Malmberget och nu senast i Pajala.
Herrejösses, tänkte jag. Hur ska det gå ihop?

Och Po berättade om gruvboomen och hur det skulle vara om Norge gjorde som Sverige gör. ”Kom hit bara, alla bolag från världens alla länder”, skulle Norge säga. ”Vi har massor med olja utanför kusten och ni kan bara ta för er. Borra på, vi tänker inte ens ta betalt eller beskatta er för det.” Vi skulle ju tro att Norge hade satt i sig alldeles för många Ringnes den dagen. Att Sverige gör exakt den grejen är vi liksom bara okej med.
Herrejösses, tänkte jag. Sen knöt jag näven och tänkte på det Kristina sa; Norrbottens sak är min.

In i mörkret

Jag har älskat Star Trek sedan jag var liten och såg fram emot att se den nya filmen som hade premiär i veckan. Jag tyckte att den första JJ Abrams-filmen var helt okej och tänkte att den nya kanske kunde bli snäppet bättre. Den hade ju budgeten, skådisarna, de nördiga filmskaparna och alla förutsättningar för att bli en bra Star Trek-film. Dessutom gillade jag Abrams förra film Super 8 jättemycket. Men jag har nog aldrig blivit så besviken på en film någon gång. Ledsen, till och med. Så pass att jag måste skriva av mig, så illa är det. Jag hade många problem med den här filmen men här är de största tre. Ursäkta om jag formulerar mig konstigt men det här gick inte att skriva i annat än affekt.

SPOILER ALERT HÄRIFRÅN!

 

-          Uniformerna. Tog det slut på tyg?

När besättningen klev ombord på Enterprise började jag ana oråd. Kvinnorna saknade nämligen ärmar på sina uniformer. Och mycket riktigt, när det visades en helbild på en grupp karaktärer hade kvinnorna minikjol. Först tänkte jag att det kanske gick att försvara med att kvinnorna i originalserien hade uniformer som skulle visa hud och att det vore logiskt att de hade liknande utstyrsel några år dessförinnan. Men sen kom jag på att JJ Abrams lät de nya Star Trek-filmerna utspela sig i ett parallellt universum för att kunna ta sig friheter med mytologin och tidslinjen. Det är ju ett utmärkt tillfälle att skaka av sig sexismen från sextiotalet och i stället köra på de könsneutrala uniformerna från de senare serierna? Kira Nerys, någon? Jadzia Dax? Kanske till och med låta de kvinnliga karaktärerna vara mer än ögongodis? Sen kom katastrofscenen med Kirk som tjuvkikade på Carol Marcus i skytteln. Tack så mycket och ridå.

 

-          Uhura. Vad har ni inte fattat?

En av de mest betydelsefulla karaktärerna i tevehistorien är Nyota Uhura. Det har skrivits massor om djärvheten att ha en svart kvinna i en huvudroll på amerikans TV i mitten på sextiotalet. Många känner till att Nichelle Nichols ville sluta spela Uhura efter första säsongen men blev övertalad att fortsätta av Martin Luther King, eftersom karaktären hade en sådant enormt värde för medborgarrättsrörelsen.  Och okej, skildringen av Uhura har inte alltid varit superfräsch ur ett könsrollsperspektiv (fjäderdansen i öknen, hallå?) men här har ju återigen JJ Abrams chansen att göra något riktigt bra av en supersmart, cool karaktär. Men vad händer? Hon blir ihop med Spock. Det i sig behöver inte vara ett problem men nu har vi plötsligt en Uhura som har som enda funktion att driva den manliga karaktären Spock framåt i stället för att driva handlingen i filmen. När Uhura, numer spelad av Zoe Zaldana, äntligen får kliva upp och göra något, försöka förhandla med klingonerna på klingon pga språkgeni, då får vi henne filmad bakifrån så rumpan ska synas riktigt ordentligt. Hon hinner växla några ord med de fientliga klingonerna innan det blir nödvändigt för männen att rädda henne. Nästa tillfälle för Uhura att göra något kommer i slutet av filmen då hon ska rädda Spock. Men det blir samma sak då. I stället för att faktiskt göra något som för handlingen framåt blir hon nerbeamad för att få Spock att tänka till. Slate har skrivit bra om det hela här.

 

-          Khan.

 Det började tidigt gå rykten om att Benedict Cumberbatch skulle spela Khan, något som gjorde många människor i forum upprörda. Khan Noonien Singh spelades ursprungligen av den mexikanske skådespelare Ricardo Montalban i The Wrath of Khan, den andra Star Trek-filmen som brukar nämnas som den allra bästa. Att nu sätta den mjölkvitaste skådisen i världen att spela en karaktär som är allt annat än vit skapade en jäkla liv i internetforumen. Jag trodde inte på det alls och blev väldigt lättad när Cumberbatch karaktär presenterades som John Harrison. Men sen kom scenen när han är inlåst på Enterprise och mycket riktigt säger ”My name is… KHAN!” Ridå. Igen! Okej, JJ, nu har du alltså lyckats göra Star Trek mer hetero, mer vitt och könsrollsmässigt skickat tillbaka hela rasket till sextiotalet. Grattis, gubbe.

 

Star Trek har varit en stor del av mitt liv, det har jag skrivit om förut, och jag har fått många av mina värderingar från serierna. Att alla människor är värda lika mycket och förtjänar att ha samma chanser i livet, oavsett kön, ursprung eller vem de blir kära i. Det är det som är det centrala i Star Trek, att det finns en sådan framtid att sträva mot och att mänskligheten kommer att överleva sig själv och utvecklas. Star Trek har också alltid ställt de svåra frågorna om vad det innebär att vara människa, att leva, älska och tro.

Men in i mörkret är precis var JJ Abrams har tagit Star Trek i och med den här filmen och jag hoppas att det bara är tillfälligt. Varannan film bra, varannan dålig, ni vet? Det här må vara en spektakulär actionfilm, en summer blockbuster för massorna. Men ”Into Darkness” är inte Star Trek.

En lång lektion i Sveriges historia

Hej!
P3 dokumentär-listan har flyttat till https://enlanglektion.wordpress.com/ Välkommen dit!
//Jimmy

.-..

"Att ha halvfärdiga låtar på sitt samvete är som att försöka amma en flock vilda apor" tweetade Neko Case förra veckan. Jag har en hel text oskriven som ska vara klar i morgon men jag måste ändå ta en stund och skriva av mig om det här. As it happened:

Det var tjugo sekunder kvar till 17:37-rapporten i P4 Uppland när det ringde på tipsnumrets Gävleborgs-linje. Jag svarade trots att det var så kort om tid och i andra ändan hördes bara ett flåsande. Personen lät fruktansvärt skärrad och sa att den måste hämta andan innan vi kunde prata. Jag föreslog att jag skulle ta min sändning först så kunde personen ringa tillbaka om några minuter.

- Nej, du får ringa mig, så fort du har sänt klart!

Okej. Jag tog numret, sände min Upplands-rapport och ringde upp direkt. Det hördes ju att något var väldigt fel. Tipsaren sa att det var svårt att förklara vad som hänt men fick det till slut ur sig och det lät som en skräckfilm: En man hade kommit körande som en blådåre längs E4 och sladdat av vägen strax norr om Harmånger. Sedan hade han sprungit ur den kraschade bilen med en machete och börjat svinga efter folk. Han försökte uppenbarligen få tag i en bil för att kunna fortsätta sin färd.
Det fanns ingen anledning att tro att detta inte var sant, så jag slängde mig på sändningsknappen och sände ut ett akut meddelande i P4 Gävleborg:

- Det har skett en trafikolycka på E4 strax norr om Harmånger och personen som körde bilen försöker attackera folk med kniv. Vad du än gör, stanna inte för att hjälpa till!

Under tiden hade det kommmit in ett SOS-larm om olyckan. Jag ringde upp larmcentralen i Gävle för att kolla så att de visste vad som väntade vid olycksplatsen. De kände redan till det och det var väldigt skönt att höra. Sedan ringde jag P4 Gävleborgs nyheter för att informera dem och pratade också med programledaren som sände just då. Vid det laget hade klockan blivit 17:45 och Barnradion började. Jag väntade till 17:50, sedan ringde jag polisen och frågade hur det såg ut. De berättade att personen med kniven hade försvunnit från platsen i en ny bil och jag blev helt kall när jag hörde det. Det hade gått för kort tid för att han skulle ha hunnit ringa dit någon kompis och det kunde bara betyda att han hade tagit någon förbipasserandes bil. Och tänk om han hade den personen med sig.

Sen blev det tyst. Jag följde samtidigt nyheten om det saknade planet vid Kebnekaise och hörde inget mer om händelserna i Hälsingland. Jag gick av mitt pass vid 19 och tränade sen i någon timme. Sedan fick jag höra via kollegor på Twitter att det var en skolbuss som blivit kapad. Ingen blev skadad men han hade hållit kniven mot halsen på en lärare och tvingat av eleverna. Jag ringde min sambo som satt och läste på dn.se att hans färd hade börjat i Sundsvall. Där hade han knivhuggit en främmande kvinna som nu vårdas för svåra skador, bland annat i ansiktet.

Och nu är jag hemma. Jag har inget särskilt syfte med den här texten förutom att skriva av mig. Det var jävligt obehagligt. Jag kan inte låta bli att undra om de i skolbussen hörde trafikmeddelandet eller inte. De kanske hörde det men visste inte att de var strax norr om Harmånger när de stannade?

Skolklassen är i alla fall inackorderade på hotell i Harmånger, mannen greps i Hudiksvall och lär vara anhållen nu.

Nu måste jag skriva den där texten, undrar vad den kommer att handla om?

//J