Mellanbarnet

Jag kommer förmodligen kalla sommaren 2014 för Daniel Romano-sommaren när jag ser tillbaka på den om några år. Jag snubblade över hans låt A new love can be found på internet och det var en sådan himla tröst att höra den texten just nu (och det klyschiga i att börja lyssna på en hjärtekrossad rhinestone cowboy just nu har inte gått mig förbi, tro mig).

På kvällspromenaden härom sistens passade jag på att lyssna igenom hela hans senaste skiva Come cry with me. Jag kom inte längre än till första spåret innan jag var tvungen att stanna, ta det lugnt en stund och lyssna på låten några gånger till.

Rädslan för att bli övergiven är något jag har insett är jättecentralt i mitt liv och den har styrt och ställt i alla mina relationer, från bekantskaper till kärlekförhållanden. Det har mycket att göra med att jag, som så många andra människor, blev hotad med det när jag var liten. Det är så många föräldrar som gör det, använder hotet om att lämna sina barn som maktmedel. De kan säga saker som som "Sitter du inte still där bak får du gå hem" eller "Lugnar du inte ner dig får du stanna i stan och klara dig själv. " Tomma men effektiva hot som säkert löser ett problem i stunden men som kan sätta sådana djupa spår. Jag kan fortfarande känna precis hur det kändes när jag fick höra sådana saker, hur himla ledsen jag blev. Den känslan lever kvar i mig som någon sorts luddig osäkerhet, en vag känsla av folk kommer att sluta tycka om mig om jag gör fel. Vad som sen är fel eller rätt har jag ingen aning om. Och eftersom jag mer eller mindre utgår från att alla kommer att överge mig så knyter jag inte an till folk ordentligt. Det har till och med hänt att jag provocerat fram att bli övergiven, omedvetet. Varit elak mot folk utan att egentligen fatta varför och i efterhand insett att det var min självkänsla som ville skynda på det oundvikliga. Och med efterhand menar jag sista veckorna, efter separationen.

Karaktären i Romanos låt Middle child är en vuxen person med missbruk och som alltid känt sig ensam. I refrängen får vi veta att han blivit lämnad av sin mamma på något sätt. Exakt hur får vi inte veta men kan gissa att han blivit bortadopterad. Samtidigt har mamman en nära relation med både hans yngre och äldre syskon och han har aldrig förstått varför. Jag tänker att han nog har gått omkring med de här känslorna utan att gräva i dem. Bara tänkt att han är som han är liksom och inte funderat vidare på det. Men så kommer ett trauma. Mamman dör och allt kommer upp till ytan. Precis som det ofta blir i kris blir han tvungen att lägga sin egoskit åt sidan och se situationen som den är och den är hopplös. Han är övergiven av sin förälder och kommer aldrig få veta varför. Han kommer inte få några svar men han har insikten. Nu gäller det bara att förvalta den. Tillbaka till baren eller boka tid hos psykologen?

Poängen är att jag aldrig sett en text där en vuxen människas känsla av ensamhet uttrycks på det här sättet, alltså genom barnets övergivenhet. Jag tror många har känt åtminstone en släng av den i vuxen ålder; att man är alldeles ensam i hela världen och bara vill bli upplyft, älskad och tröstad.
Det är intressant också hur hopplös han gör den faktiska situationen i texten, eftersom övergivenhet är en så hopplös känsla. När andra refrängen är slut vill jag bara hitta rätt på karlns telefonnummer så jag kan ringa och trösta. Tänk hur han får världen att rasa ihop på bara några rader:

Mama please tell me why
you would leave just me behind
You sent me off and then you went and had my brother
Before me, a little girl
and they’re the center of your world
Mama, tell me why’d you leave the middle child?

The Leftovers

Några reflektioner efter att ha sett första avsnittet av The leftovers (HBO), som utspelas tre år efter att två procent av alla människor plötsligt försvann oförklarligt. Serien utspelas i en fiktiv småstad någonstans i delstaten New York.

Nu vet inte jag hur den här piloten upplevs för någon som inte är där jag är men för min egen del har jag aldrig varit med om en serie som träffat så rätt i stämning och ämne i förhållande till var jag är i livet. Mitt i en väldigt tung sorgeprocess kommer det en serie som handlar om sorg och hur svårt det är att förhålla sig till andra människor när man är tvungen att lägga så mycket av sin energi på att läka sig själv. Men i The leftovers är sorgeprocessen dragen till sin absoluta spets. Hela världen sörjer. Nästan alla människor är drabbade på något sätt men det finns ingen förklaring till det som skett. Det är inte som att sörja ett dödsfall eller en sprucken relation för det finns ingen anledning att peka på. Hur når man då acceptans? Framför allt, hur gör man det om man inte tror på någon högre makt? Jag blir glad att det agnostiska synsättet problematiseras också för det är så intressant att se var gränslös sorg tar vägen när det inte finns en gudstro att luta sig mot. 

”Det är ingenting jämfört med många sjukdomsutbrott som har varit. Sluta tycka synd om er själva nu.” Det är kontentan av det en radioröst hörs säga alldeles i början av avsnittet. Den rösten som jag tror många sörjande har hört någon gång. Särskilt den som tar sig tid att verkligen låta känslorna ta plats. Den möts ofta av exakt den reaktionen från människor som kanske är mer rädda för sina känslor eller har fått lära sig att inte känna efter så mycket,  det kan vara otroligt provocerande att då se en annan människa våga vara ledsen eller arg eller deppig. Och precis som en flyende röst i radio är det viktigt att stänga av sådana människor.

När stadens borgmästare håller möte om paraden som ska hållas på tredje årsdagen efter försvinnandet hamnar hon och stadens polis i konflikt. Han tror att det kommer att gå dåligt, hon tycker att det är jätteviktigt att ha paraden eftersom folk är redo att gå vidare nu. För det har hon bestämt. Det intressanta är att konflikten är helt öppen. Ingen är rädd för att såra någon annan för de har redan drabbats av det värsta som kan hända. Och det är det jag har varit i och som jag försöker vara kvar i. Inte att sluta ta hänsyn till andra människor men att vara ärlig mot mig själv och andra med känslor hela tiden. Det har varit väldigt lätt att vara det men jag märker att det blir svårare ju mer normalt livet börjar kännas. För karaktärerna i The leftovers verkar det ha blivit normaltillståndet. Man har så mycket skit i sig att ta itu med så man orkar inte vara annat än ärlig i den personliga kontakten, det finns inte energi till det. Borgmästaren kan vara en ledargestalt på talarpodiet men när hon pratar med sina medarbetare är hon brutalt ärlig och grov i mun.

Jag hade nästan gett upp hoppet om Damon Lindelof men om han bara kan hålla sig i skinnet, vara ärlig mot källmaterialet och inte, trots att det är HBO, visa oss en massa godtycklig nakenhet så kan det här bli bra. För jag känner mig tagen på allvar av den här serien och den låter mig tänka själv. Det som är i fokus är inte frågan om var alla som försvann tog vägen. Ingen försöker lösa den gåtan och jag hoppas att serien inte hamnar i den fällan. The leftovers handlar om hur det är att gå igenom en sorg utan slut.

-

Här är en pytteliten bild på mig som måste finnas på internet så att jag kan ha den som profilbild i jobbets chatprogram Lync eftersom det inte går att ladda upp den direkt utan man bara kan länka till en bild som redan finns uppladdad någon annanstans. 

10-tal

Jag klev på flygbussen i Stockholm i går morse för att åka till Luleå på tjänsteresa. På bussen satt det en till snubbe som frågade busschauffören vilken terminal flyget till Kiruna går från. Busschauffören svarade och frågade om snubben bor i Kiruna och snubben svarade att han jobbar i Kiruna men bor i Stockholm.
Herrejösses, tänkte jag. Vilken långpendling.

När jag sedan kom till Arlanda gick jag förbi Kiruna-gaten, de skulle precis boarda det planet. Det var smockat med folk, nästan alla var snubbar mellan 20 och 30.
Herrejösses, tänkte jag. Ska de också jobbpendla härifrån?

När jag sedan satt på planet till Luleå lyssnade jag på andra avsnittet av Norrlandspodden, en podcast där Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter dissekerar begreppet Norrland. Den är fantastisk, för övrigt. I just det avsnittet pratade Po om just gruvnäringen och hur skevt det kan bli. Gruvorna anställer massor med folk men sällan folk från trakten. Kommunen får inga skatteintäkter för det är inte som i Norge där kommunerna tar ut fastighetsskatt från företagen. Ändå ska de hålla med sjukvård och räddningstjänst för all de unga männen som kommer från resten av riket och från andra riken för att tälja järn i gångarna under Luossavaara, i Malmberget och nu senast i Pajala.
Herrejösses, tänkte jag. Hur ska det gå ihop?

Och Po berättade om gruvboomen och hur det skulle vara om Norge gjorde som Sverige gör. ”Kom hit bara, alla bolag från världens alla länder”, skulle Norge säga. ”Vi har massor med olja utanför kusten och ni kan bara ta för er. Borra på, vi tänker inte ens ta betalt eller beskatta er för det.” Vi skulle ju tro att Norge hade satt i sig alldeles för många Ringnes den dagen. Att Sverige gör exakt den grejen är vi liksom bara okej med.
Herrejösses, tänkte jag. Sen knöt jag näven och tänkte på det Kristina sa; Norrbottens sak är min.

In i mörkret

Jag har älskat Star Trek sedan jag var liten och såg fram emot att se den nya filmen som hade premiär i veckan. Jag tyckte att den första JJ Abrams-filmen var helt okej och tänkte att den nya kanske kunde bli snäppet bättre. Den hade ju budgeten, skådisarna, de nördiga filmskaparna och alla förutsättningar för att bli en bra Star Trek-film. Dessutom gillade jag Abrams förra film Super 8 jättemycket. Men jag har nog aldrig blivit så besviken på en film någon gång. Ledsen, till och med. Så pass att jag måste skriva av mig, så illa är det. Jag hade många problem med den här filmen men här är de största tre. Ursäkta om jag formulerar mig konstigt men det här gick inte att skriva i annat än affekt.

SPOILER ALERT HÄRIFRÅN!

 

-          Uniformerna. Tog det slut på tyg?

När besättningen klev ombord på Enterprise började jag ana oråd. Kvinnorna saknade nämligen ärmar på sina uniformer. Och mycket riktigt, när det visades en helbild på en grupp karaktärer hade kvinnorna minikjol. Först tänkte jag att det kanske gick att försvara med att kvinnorna i originalserien hade uniformer som skulle visa hud och att det vore logiskt att de hade liknande utstyrsel några år dessförinnan. Men sen kom jag på att JJ Abrams lät de nya Star Trek-filmerna utspela sig i ett parallellt universum för att kunna ta sig friheter med mytologin och tidslinjen. Det är ju ett utmärkt tillfälle att skaka av sig sexismen från sextiotalet och i stället köra på de könsneutrala uniformerna från de senare serierna? Kira Nerys, någon? Jadzia Dax? Kanske till och med låta de kvinnliga karaktärerna vara mer än ögongodis? Sen kom katastrofscenen med Kirk som tjuvkikade på Carol Marcus i skytteln. Tack så mycket och ridå.

 

-          Uhura. Vad har ni inte fattat?

En av de mest betydelsefulla karaktärerna i tevehistorien är Nyota Uhura. Det har skrivits massor om djärvheten att ha en svart kvinna i en huvudroll på amerikans TV i mitten på sextiotalet. Många känner till att Nichelle Nichols ville sluta spela Uhura efter första säsongen men blev övertalad att fortsätta av Martin Luther King, eftersom karaktären hade en sådant enormt värde för medborgarrättsrörelsen.  Och okej, skildringen av Uhura har inte alltid varit superfräsch ur ett könsrollsperspektiv (fjäderdansen i öknen, hallå?) men här har ju återigen JJ Abrams chansen att göra något riktigt bra av en supersmart, cool karaktär. Men vad händer? Hon blir ihop med Spock. Det i sig behöver inte vara ett problem men nu har vi plötsligt en Uhura som har som enda funktion att driva den manliga karaktären Spock framåt i stället för att driva handlingen i filmen. När Uhura, numer spelad av Zoe Zaldana, äntligen får kliva upp och göra något, försöka förhandla med klingonerna på klingon pga språkgeni, då får vi henne filmad bakifrån så rumpan ska synas riktigt ordentligt. Hon hinner växla några ord med de fientliga klingonerna innan det blir nödvändigt för männen att rädda henne. Nästa tillfälle för Uhura att göra något kommer i slutet av filmen då hon ska rädda Spock. Men det blir samma sak då. I stället för att faktiskt göra något som för handlingen framåt blir hon nerbeamad för att få Spock att tänka till. Slate har skrivit bra om det hela här.

 

-          Khan.

 Det började tidigt gå rykten om att Benedict Cumberbatch skulle spela Khan, något som gjorde många människor i forum upprörda. Khan Noonien Singh spelades ursprungligen av den mexikanske skådespelare Ricardo Montalban i The Wrath of Khan, den andra Star Trek-filmen som brukar nämnas som den allra bästa. Att nu sätta den mjölkvitaste skådisen i världen att spela en karaktär som är allt annat än vit skapade en jäkla liv i internetforumen. Jag trodde inte på det alls och blev väldigt lättad när Cumberbatch karaktär presenterades som John Harrison. Men sen kom scenen när han är inlåst på Enterprise och mycket riktigt säger ”My name is… KHAN!” Ridå. Igen! Okej, JJ, nu har du alltså lyckats göra Star Trek mer hetero, mer vitt och könsrollsmässigt skickat tillbaka hela rasket till sextiotalet. Grattis, gubbe.

 

Star Trek har varit en stor del av mitt liv, det har jag skrivit om förut, och jag har fått många av mina värderingar från serierna. Att alla människor är värda lika mycket och förtjänar att ha samma chanser i livet, oavsett kön, ursprung eller vem de blir kära i. Det är det som är det centrala i Star Trek, att det finns en sådan framtid att sträva mot och att mänskligheten kommer att överleva sig själv och utvecklas. Star Trek har också alltid ställt de svåra frågorna om vad det innebär att vara människa, att leva, älska och tro.

Men in i mörkret är precis var JJ Abrams har tagit Star Trek i och med den här filmen och jag hoppas att det bara är tillfälligt. Varannan film bra, varannan dålig, ni vet? Det här må vara en spektakulär actionfilm, en summer blockbuster för massorna. Men ”Into Darkness” är inte Star Trek.

En lång lektion i Sveriges historia

Hej!
P3 dokumentär-listan har flyttat till https://enlanglektion.wordpress.com/ Välkommen dit!
//Jimmy

.-..

"Att ha halvfärdiga låtar på sitt samvete är som att försöka amma en flock vilda apor" tweetade Neko Case förra veckan. Jag har en hel text oskriven som ska vara klar i morgon men jag måste ändå ta en stund och skriva av mig om det här. As it happened:

Det var tjugo sekunder kvar till 17:37-rapporten i P4 Uppland när det ringde på tipsnumrets Gävleborgs-linje. Jag svarade trots att det var så kort om tid och i andra ändan hördes bara ett flåsande. Personen lät fruktansvärt skärrad och sa att den måste hämta andan innan vi kunde prata. Jag föreslog att jag skulle ta min sändning först så kunde personen ringa tillbaka om några minuter.

- Nej, du får ringa mig, så fort du har sänt klart!

Okej. Jag tog numret, sände min Upplands-rapport och ringde upp direkt. Det hördes ju att något var väldigt fel. Tipsaren sa att det var svårt att förklara vad som hänt men fick det till slut ur sig och det lät som en skräckfilm: En man hade kommit körande som en blådåre längs E4 och sladdat av vägen strax norr om Harmånger. Sedan hade han sprungit ur den kraschade bilen med en machete och börjat svinga efter folk. Han försökte uppenbarligen få tag i en bil för att kunna fortsätta sin färd.
Det fanns ingen anledning att tro att detta inte var sant, så jag slängde mig på sändningsknappen och sände ut ett akut meddelande i P4 Gävleborg:

- Det har skett en trafikolycka på E4 strax norr om Harmånger och personen som körde bilen försöker attackera folk med kniv. Vad du än gör, stanna inte för att hjälpa till!

Under tiden hade det kommmit in ett SOS-larm om olyckan. Jag ringde upp larmcentralen i Gävle för att kolla så att de visste vad som väntade vid olycksplatsen. De kände redan till det och det var väldigt skönt att höra. Sedan ringde jag P4 Gävleborgs nyheter för att informera dem och pratade också med programledaren som sände just då. Vid det laget hade klockan blivit 17:45 och Barnradion började. Jag väntade till 17:50, sedan ringde jag polisen och frågade hur det såg ut. De berättade att personen med kniven hade försvunnit från platsen i en ny bil och jag blev helt kall när jag hörde det. Det hade gått för kort tid för att han skulle ha hunnit ringa dit någon kompis och det kunde bara betyda att han hade tagit någon förbipasserandes bil. Och tänk om han hade den personen med sig.

Sen blev det tyst. Jag följde samtidigt nyheten om det saknade planet vid Kebnekaise och hörde inget mer om händelserna i Hälsingland. Jag gick av mitt pass vid 19 och tränade sen i någon timme. Sedan fick jag höra via kollegor på Twitter att det var en skolbuss som blivit kapad. Ingen blev skadad men han hade hållit kniven mot halsen på en lärare och tvingat av eleverna. Jag ringde min sambo som satt och läste på dn.se att hans färd hade börjat i Sundsvall. Där hade han knivhuggit en främmande kvinna som nu vårdas för svåra skador, bland annat i ansiktet.

Och nu är jag hemma. Jag har inget särskilt syfte med den här texten förutom att skriva av mig. Det var jävligt obehagligt. Jag kan inte låta bli att undra om de i skolbussen hörde trafikmeddelandet eller inte. De kanske hörde det men visste inte att de var strax norr om Harmånger när de stannade?

Skolklassen är i alla fall inackorderade på hotell i Harmånger, mannen greps i Hudiksvall och lär vara anhållen nu.

Nu måste jag skriva den där texten, undrar vad den kommer att handla om?

//J

David Foster Wallace, tal till avgångsklassen på Kenyon College, 2005

Två unga fiskar är ute och simmar när de råkar möta en äldre fisk som simmar åt andra hållet. Den äldre fisken nickar åt dem och säger ”Hej, pojkar! Hur är vattnet?”
De två unga fiskarna fortsätter simma en stund tills den ena av dem vänder sig till den andra och säger ”Vad i helvete är vatten?”

Det här är ett standardkrav i amerikanska avslutningstal, utplaceringen av små sedelärande liknelse-aktiga historier. Berättelsen brukar visa sig vara en av de bättre, mindre skitsnackiga konventionerna i genren. Men om du blir orolig att jag tänker presentera mig själv som den gamla visa fisken som förklarar vad vatten är för er ungfiskar så var inte det. Jag är inte den gamla kloka fisken. Poängen med fiskhistorien är helt enkelt den, att de mest uppenbara och viktiga verkligheterna ofta är de som det är svårast att se och prata om. Som en mening på engelska är det där förstås bara en banal plattityd men faktum är att i de vardagliga vallgravar som är vuxen existens kan banala plattityder vara skillnaden mellan liv och död. Det är vad jag vill föreslå för er den här torra, vackra morgonen.

Huvudkravet i sådana här tal är förstås att jag förväntas prata om syftet med er utbildning, att försöka förklara varför den examen ni strax ska få har ett humant värde och inte är till för materiell vinning. Låt oss därför prata om den enskilt mest genomgripande klichén i avslutningstal, den att en collegeexamen inte handlar om att fylla er med kunskap så mycket som att ”lära er att tänka”. Om du är som jag var när jag var student har du aldrig tyckt om att höra det och du känner dig lite förolämpad av antagandet att någon skulle behöva lära dig att tänka, eftersom det faktum att du blev antagen till college i sig verkar bevisa att du redan kan tänka. Men jag tänker föreslå för dig att den här klichén inte är förolämpande alls, eftersom den viktigaste lärdomen om tänkande vi menas att få på ett sådant här ställe inte handlar om kapaciteten att tänka, utan snarare om vad vi väljer att tänka på. Om din totala valfrihet angående vad du tänker på verkar för uppenbar för att slösa tid på att diskutera vill jag be dig tänka på fiskar och vatten och lägga åt sidan några minuter din skepticism inför att prata om det totalt uppenbara

Här är en till sedelärande historia; två snubbar sitter tillsammans i en bar någonstans ute i vildmarken i Alaska. Den ena är religiös, den andra ateist och de grälar om Guds existens med den där intensiteten som bara dyker upp efter fyra öl. Ateisten säger: ”Alltså, det är inte så att jag inte har skäl att inte tro på Gud. Det är inte så att jag aldrig har experimenterat med hela Gud-och-bön-grejen. Så sent som förra månaden hamnade jag i den där hemska snöstormen och blev helt vilse, såg inte ett smack, och det var över 40 grader kallt. Så jag testade: jag gick ner på knä i snön och skrek att om det finns en gud så måtte jag få hjälp att ta mig ur den här stormen innan jag dör.” Den religiösa killen tittar förbryllat på ateisten: ”Men då måste du ju tro nu, väl?” Ateisten bara himlar med ögonen och säger: ”Nej, fan. Det som hände var att några eskimåer råkade passera och de visade mig vägen tillbaka.”

Det är lätt att köra den här historien genom något slags standard-collegeanalys: exakt samma erfarenhet kan betyda två helt olika saker för två olika människor, utifrån de båda människornas trosgrunder och deras sätt att konstruera mening utifrån sina erfarenheter. Eftersom vi värdesätter tolerans och religiös mångfald, kommer vi inte någonstans i vår analys hävda att den ena snubbens tolkning är rätt och den andras fel eller dålig. Vilket är okej, förutom att vi aldrig heller kommer att prata om var de här individuella grunderna och tron kommer i från. Alltså var INUTI de här två snubbarna de kommer i från. Som om en persons mest grundläggande uppfattning om världen och innebörden av dens upplevelser var förprogrammerade som längd eller skostorlek, eller automatiskt uppsnappad från kulturen, som ett språk. Som om sättet vi konstruerar vårt syfte inte faktiskt är en fråga om ett personligt och avsiktligt val.

Sen är det hela grejen med arrogans. Den ickereligiösa snubben är helt övertygad om att de passerande eskimåerna inte har någonting att göra med hans bön efter hjälp. Och visst finns det massor av religiösa människor som också verkar arroganta och övertygade om sin egen tolkning. De är förmodligen ännu mer motbjudande än ateister, åtminstone för många av oss. Men den religiösa dogmatikerns problematik är exakt densamma som historiens icketroende; blind övertygelse, ett sinne så stängt att det liknar total fångenskap, så total att fången inte ens är medveten om sin egen instängning.

Poängen här är att jag tror att det här är en del av vad det handlar om att lära mig hur jag ska tänka. Att bli bara lite mindre arrogant. Att vara lite medveten om mig själv och mina övertygelser. För en väldigt stor del av de grejer jag brukar vara automatiskt övertygad om brukar visa sig vara helt fel och vilseledande. Jag har lärt mig det den hårda vägen, precis som jag misstänker att ni studenter också kommer att göra.

Här är bara ett exempel på den totala felheten i något som jag brukar vara automatiskt övertygad om: allt i mina egna erfarenheter stödjer min djupa tro att jag är universums absoluta mittpunkt. Den mest verkliga, levande och viktiga person som finns. Vi funderar sällan på den här ganska naturliga, grundläggande självcentreringen för att den är så socialt motbjudande. Ändå är det typ ganska lika för de flesta av oss. Det är vårt grundläge, inprogrammerat sedan födseln. Tänk på det: du har aldrig upplevt något som du själv inte var den absoluta mittpunkten i. Världen som du upplever den är där framför DIG eller bakom DIG, till vänster eller höger om DIG, på DIN teve eller DIN skärm. Och så vidare. Andra personers tankar och känslor måste förmedlas till dig på något sätt men dina egna är helt omedelbara, viktiga, verkliga.

Du behöver inte oroa dig för att jag är på väg att föreläsa för dig om medmänsklighet eller någon annan variant av de så kallade dygderna. Det här handlar inte om dygd. Det handlar om att jag väljer att på något sätt ändra eller göra mig fri från min naturliga, inprogrammerade grundinställning, som är att vara djupt och bokstavligt självcentrerad och att tolka allt genom min egen lins. Folk som kan justera sin naturliga grundinställning beskrivs ofta som ”välanpassade”, vilket jag menar inte bara är av en händelse.

Med tanke på den triumfatoriskt akademiska inramningen här blir en uppenbar fråga hur mycket kunskap och intellekt det är inblandat i det här arbetet med att justera våra grundinställningar. Det är en klurig fråga. Det mest farliga med akademisk utbildning, i alla fall för mig, är förmodligen att den sätter igång min förmåga att överintellektualisera saker. Att förlora mig i abstrakta argumentationer i mitt eget huvud i stället för att bara lägga märka till vad som händer framför mig och inuti mig.

Precis som ni säkert vet vid det här laget är det extremt svårt att förbli vaken och uppmärksam, i stället för att bli hypnotiserad av den konstanta monologen i ditt eget huvud (kan pågå just nu). Tjugo år efter min egen examen har jag börjat förstå att college-klichén om att lära dig hur du ska tänka egentligen är en förenkling av en mycket djupare och mer allvarlig idé: att lära dig hur du ska tänka betyder egentligen att lära dig att utöva en viss kontroll över hur och vad du tänker. Det innebär att vara medveten nog att kunna välja vad du är uppmärksam på och att välja hur du konstruerar en innebörd utifrån din erfarenhet. För att om du inte kan utöva den kontrollen i vuxenlivet är du helt rökt. Tänk på den gamla klyschan om att ”sinnet är en utmärkt tjänare men en usel herre”.

Den, som precis som många andra klichéer är trist och ospännande på ytan, uttrycker egentligen en stor och hemsk sanning. Det är inte ett sammanträffande på något sätt att vuxna som tar livet av sig med eldvapen nästan alltid skjuter sig i huvudet. De skjuter den usla herren. Sanningen är att de flesta av dem är döda långt innan de trycker av. Och jag framhärdar att det här är vad det riktiga, inget-skitsnack-värdet av er utbildning är meningen att vara: hur ni undviker att gå genom era bekväma, välmående, respektabla vuxenliv som döda, medvetslösa slavar inför era egna huvuden och er naturliga grundinställning att vara helt och hållet, fullständigt, ensamma dag in och dag ut.

Det kanske låter överdrivet, eller som abstrakt nonsens. Låt oss därför bli konkreta. Kalla fakta är att ni avgångsstudenter inte har en aning än vad ”dag in och dag ut” egentligen innebär. Det råkar finnas hela, stora delar av det amerikanske vuxenlivet som ingen pratar om i avslutningstal. En sådan del består av leda, rutin och småfrustration. Föräldrar och och äldre här vet alltför väl vad jag pratar om.

Som exempel säger vi att det är en vanlig dag i vuxenlivet och du kliver upp på morgonen, går till ditt utmanande, kvalificerade kontorsjobb, jobbar hårt i åtta till tio timmar och i slutet av dagen är du trött och lite stressad och allt du vill är att gå hem och äta en god middag och kanske varva ned någon timme och lägga dig tidigt eftersom du förstås måste kliva upp nästa dag och göra samma sak igen. Men då kommer du ihåg att det inte finns någon mat hemma. Du har inte hunnit handla den här veckan på grund av ditt utmanande jobb så nu måste du ta bilen och åka till snabbköpet. Det är i slutet av arbetsdagen så trafiken kommer förmodligen vara ganska illa. Så det tar längre tid än du trodde att ta dig till affären och när du väl kommer dit är där väldigt trångt för det är ju förstås den tiden på dagen då alla andra människor med jobb försöker klämma in sina livsmedelsinköp. Och affären är hemskt upplyst och uppfylld av själsdödande muzak eller storbolagspop och är i det stora hela det sista ställe du vill vara på men det går inte att bara kila in sedan snabbt ut; du måste vandra genom alla den gigantiska, överbelysta affärens förvirrande gångar för att hitta de grejer du vill ha och du måste manövrera din uteliggarvagn förbi alla andra trötta, stressade människor med vagnar ( och så vidare och så vidare, utelämnar saker för det här är en lång ceremoni) och till sist lyckas du få ihop alla dina middagsvaror men nu visar det sig att det inte är nog med kassor öppna trots att det är efter-jobbet-ruschen. Så kassakön är otroligt lång, vilket är idiotiskt och irriterande. Men du kan inte ta ut din frustration på den uppjagade kvinnan i kassan, som är överarbetad på en arbetsplats vars enformighet och meningslöshet övergår förståndet på någon av oss på det här prestigefyllde colleget.

I vilket fall kommer du till slut fram till kassan och betalar din mat och blir tillsagd att ”Ha en bra dag” av en röst som är dödens absoluta röst. Sedan måste du ta dina läskiga, bräckliga plastkassar i kundvagnen som har ett trasigt hjul och drar enerverande åt vänster hela vägen genom den folkfyllda, guppiga, skräpiga parkeringen och sedan måste du köra hela vägen hem genom långsam, tung, SUV-intensiv rusningstrafik och så vidare och så vidare.

Alla här inne har förstås gjort det här. Men det har inte varit en del av er avgångsstudenters faktiska liv, dag efter vecka efter månad efter år.
Men det kommer att bli det. Det och många andra hemska, irriterande, synbart meningslösa rutiner. Men det är inte poängen. Poängen är att precis där, i all småaktig frustrerande skit, börjar arbetet med att välja. För att trafikstockningar och folkfyllda gångar och kassaköer ger mig tid att tänka och om jag inte gör ett medvetet val om hur jag ska tänka och vad jag ska vara uppmärksam på kommer jag att vara förbannad och eländig varje gång jag måste handla. Eftersom min naturliga grundinställning är övertygelsen att sådana här situationer handlar om mig. Om MIN hunger och MIN utmattning och MIN längtan att komma hem och det kommer att verka som om alla andra bara är i min väg. Och vilka är alla de här människorna som bara är i vägen? Och kolla vad motbjudande de flesta av dem är, och hur korkade och koaktiga och dödögda och omänskliga de verkar i kassakön, eller hur irriterande och störande det är att folk pratar högljutt i mobil mitt i kön. Och kolla hur djup och personligt orättvist det här är.

Eller så kan jag förstås, om jag är i en mer socialt medveten form av min grundinställning, tillbringa tiden i bilkön med att vara äcklad av alla stora, idiotiska, igenkorkande stadsjeepar och Hummers och V12-pickupar som förbränner sina slösaktiga egoistiska 160-literstankar och jag kan meditera över att de patriotiska och religiösa klistermärkena alltid verkar sitta på de största, mest äckligt själviska fordonen, körda av de fulaste [avbryter för applåder] (fast det här är alltså hur man INTE ska tänka). De största, mest äckligt själviska fordonen, körda av de fulaste, mest hänsynslösa och aggressivaste förarna. Och jag kan tänka på hur våra barnbarn kommer att förakta oss för att vi slösade bort framtidens bränsle, och förmodligen sabbade klimatet, och hur bortskämda och idiotiska och själviska och äckliga vi är allihop och hur det moderna konsumtionssamhället är åt helvete och så vidare och så vidare.

Ni fattar.

Om jag väljer att tänka på det här sättet i affären och på motorvägen, må det vara hänt. Många av oss gör det. Men att tänka på det här sättet brukar vara så lätt och så automatiskt att det inte nödvändigtvis är ett val. Utan det är min naturliga grundinställning. Det är det automatiska sätt som jag upplever de tråkiga, frustrerande, folkfyllda delarna av vuxenlivet när jag fungerar utifrån den automatiska, omedvetna tron att jag är världens centrum, och att mina omedelbara behov och känslor är vad som borde bestämma världens ordning.
Grejen är att det förstås finns helt olika sätt att tänka på den här sortens situationer. I den där bilkön, med alla fordon som står stilla och dräller i min väg, är det inte otänkbart att några av människorna i stadsjeeparna har varit med om hemska bilolyckor i det förflutna och nu är de så vettskrämda av att köra bil att deras psykologer har allt utom beordrat dem att skaffa en stor, tung stadsjeep så att de kan känna sig säkra nog för att kunna köra. Eller att Hummern som just trängde sig in framför mig kanske körs av en pappa vars lilla barn är skadat eller sjukt i sätet bredvid och han försöker få sitt barn till sjukhus så fort som möjligt och han har mycket större, och mer riktig, brådska än vad jag har och egentligen är det jag som är i vägen för honom.

Eller så kan jag tvinga mig själv att överväga sannolikheten att alla andra i kassakön på snabbköpet är precis lika uttråkade och frustrerade som jag är, och att en del av dem förmodligen har hårdare, tråkigare, mer smärtsamma liv än jag har.
Åter igen, tro inte att jag ger er råd om moral eller att jag säger att det är så här ni SKA tänka eller att någon förväntar sig att ni bara ska göra det automatiskt. För det är svårt. Det kräver vilja och ansträngning och om ni är som jag går det bara inte vissa dagar. Eller så vill ni fan bara inte.

Men de flesta dagar, om du är medveten nog att ge dig själv ett val, kan du välja att se annorlunda på den där feta, dödögda, översminkade tanten som just skrek på sitt barn i kassakön. Kanske är hon inte sådan i vanliga fall. Kanske har hon varit uppe tre nätter på raken för att hålla handen på sin man som håller på att dö av skelettcancer. Eller så kanske just den här kvinnan är den lågavlönade kundtjänstarbetaren på Transportstyrelsen som igår hjälpte din partner lösa ett hemskt, invecklat pappersproblem genom någon sorts byråkratisk välgärning. Inget av det här är troligt förstås, men det är inte heller omöjligt. Det beror bara på vad du överväger. Om du är automatiskt säker på att du vet vad verkligheten är och du fungerar utifrån din grundinställning så kommer du, precis som jag, förmodligen inte att överväga möjligheter som inte är irriterande och tragiska. Men om du verkligen lär dig att vara uppmärksam så kommer du att veta att det finns andra valmöjligheter. Det kommer att ligga i din makt att uppleva en folktät, varm, långsam, konsument-helvete-aktig situation som inte bara meningsfull utan helig, eldfängd med samma kraft som skapade stjärnorna: kärlek, gemenskap, den mystiska enigheten som finns djupt inne i alla saker.

Inte för alla de där mystiska grejerna är sanna, nödvändigtvis. Det enda som är Sant med stort S är att du själv bestämmer hur du tänker försöka se det.
Detta, framhåller jag, är den ordentliga utbildningens frihet, den välanpassades frihet. Du får själv medvetet bestämma vad som har mening och inte. Du får bestämma vad du vill tillbe.

För att här är något annat som är skumt men sant: i vuxenlivets dagliga diken finns det faktiskt inget som heter ateism. Det finns inget som heter att inte dyrka. Alla dyrkar. Det enda val vi får är vad vi vill dyrka. Och den lockande anledningen att kanske välja någon sorts gud eller andligaktig grej – må det vara JC eller Allah eller YHWH eller den wiccanska gudinnan eller De fyra ädla sanningarna eller någon okränkbar uppsättning etiska principer – är att i stort sett allt annat kommer att äta dig levande om du dyrkar det. Dyrkar du pengar eller saker, om det är där du hämtar mening till ditt liv, så kommer du aldrig att ha tillräckligt, aldrig känna att du har tillräckligt. Det är sanningen. Dyrkar du din kropp och skönhet och sexuella dragningskraft så kommer du alltid att känna dig ful. Och när tiden och åldern börjar synas kommer du dö en miljon gånger innan de till slut sörjer dig. På en nivå vet vi allt det här redan. Det har blivit inkodat som myter, ordspråk, klichéer, epigram, liknelser, stommen i varenda storslagen berättelse. Tricket är att hålla sanningen upphöjd framför det vardagliga medvetandet.

Dyrkar du makt kommer du till sist att känna dig svag och rädd och du kommer behöva mer makt över andra för att döva din egen rädsla. Dyrkar du ditt intellekt, att bli betraktad som smartm kommer du att känna dig korkad, som en bluff, alltid på randen till att bli avslöjad. Men den lömska saken med alla dessa former av dyrkan är inte att de är syndiga eller ondskefulla, utan att de är omedvetna. Det är grundinställningar.

De är den sortens dyrkan som du gradvis bara halkar in i, dag efter dag, medan du blir mer och mer selektiv med vad du ser och hur du uppskattar värde utan att vara helt medveten om att det är det du gör.

Och den så kallade verkliga världen kommer inte att avråda dig från att fungera utifrån din grundinställning, för den så kallade verkliga världen med sina män och pengar och makt brummar glatt vidare i en bassäng av rädsla och ilska och frustration och begär och självdyrkan. Vår egen nutida kultur har utnyttjat de här krafterna på sätt som har framställt fantastisk rikedom och bekvämlighet och personlig frihet. Allas vår frihet att vara härskare av våra skallstora kungadömen, ensamma i skapelsens mitt. Mycket talar för den här sortens frihet. Men det finns förstås olika sorters frihet och den mest dyrbara sorten hör du sällan talas om i den stora världen därute som består av begär och prestation. Den riktigt viktiga sortens frihet innehåller uppmärksamhet och medvetenhet och disciplin och att vara förmögen att på riktigt bry sig om andra människor och att uppoffra sig för dem igen och igen på en myriad olika obetydliga osexiga sätt varje dag.

Det är sann frihet, det är att bli utbildad och att förstå hur man ska tänka. Alternativet är medvetslöshet, grundinställningen, ekorrhjulet, den konstanta känslan av att ha haft och att ha förlorat, någon sorts evig sak.
Jag vet att det här nog inte låter kul och lättsamt eller storartat inpirerande på det sätt ett avslutningstal ska låta. Det det är, som jag ser det, är Sanningen med stort S, minus en massa retoriska trevligheter. Ni är förstås fria att tycka om det som ni önskar. Men snälla, avfärde det inte som någon pekfingerviftande Dr. Laura-predikan. Inget av det handlar om moral eller religion eller dogmer eller stora tjusiga frågor om livet efter döden.

Sanningen med stort S handlar om livet FÖRE döden.

Det handlar om värdet av ordentlig utbildning, vilket har nästan inget att göra med kunskap och allt att göra med enkel medvetenhet: medvetenhet om vad som verkligt och viktigt, så dolt framför våra ögon, hela tiden, att vi måste påminna oss själva om och om igen.

”Det här är vatten.”

”Det här är vatten.”

Det är otänkbart svårt att göra det här, att förbli medveten och levande i vuxenvärlden dag i och dag ut. Vilket betyder att ännu en stor kliché visar sig vara sann: din utbildning ÄR verkligen ett livstidjob. Och det börjar: nu.

Jag önskar er mycket mer än tur.




David Foster Wallace (1962-2008) var en amerikansk författare. Talet ovan höll han inför avgångsklassen på Kenyon College i Ohio 2005. Översättning: Jimmy Halvarsson.

Mini-novell

On his thirty-three and a third birthday, Sebastian came up with a plan for his life.

The idea came to him when he pulled a record by The Pharcyde out of it's sleeve and placed it on the turntable.


The record played at 33,3 revolutions per minute and being quite the mechanic, he thought;

”I will rig my record player to play faster and faster as each day passes, so that when I am 34 it will spin at 34 revolutions per minute and when I am 56 it will spin at 56 revolutions. I will play ”Runnin'” each morning and dance to it, until the song plays so fast that I can dance no longer. I will then end my life in a manner becoming a man like myself.”

The grooves in the record wore down by the time he turned 35, and Sebastian was forced to live life, by life's own timetable.

For Fred.

Two men walk into a bar.
The first man orders a scotch and soda.
The second man remembers something he'd forgotten, and it doubles him over with pain.
He falls to the floor shaking, and then through the floor and into the Earth.
He looks back up at the first man, but he doesn't call out to him.
They're not that close.

--.--

Jag är ledig idag. Jag är sjuk och det snöar ute. Alltså stannar jag inne i sängen och passar på att se film, eftersom jag är så långt efter med filmer att det börjar bli löjligt. Jag laddade hem några som verkade bra och nu har jag sett en halvtimme av Leaves of Grass med Edward Norton.

Och den är väldigt bra.

Intervju

Blev intervjuad av It's a Trap!

Läs här:

http://itsatrap.com/n/36882-interview-penny-century

My feet hurt!

Från det ena till det andra; vad är grejen med Clarks? Jag köpte ett par ökenkängor för ett och ett halvt år sen. Mjölkvita och hur snygga som helst men jag har aldrig fått så ont i fötterna av ett par skor. Snörningen sitter alldeles för högt upp så det är som en konstant känsla av att jag håller på att tappa skorna, de liksom hänger från fotleden när jag går. Det leder till att jag spänner fötterna jättemycket och när jag haft dem en dag är varenda fotmuskel stenhård. Finns det snygga ökenkängor med vettig snörning?

Ja, herregud.

Okej. Innan jag lägger ut den här texten vill jag förtydliga att jag är anställd på Sveriges Radio och jobbar till och från på P4 Jämtland. Det här är mina egna personliga åsikter och har inget med min arbetsköpare (Sveriges Radio) att göra. Jag hade reagerat likadant om samma kritik riktats mot vilket mediaföretag som helst.

Vi börjar från början. Den här artikeln publicerades i dagens ÖP. Läs den till att börja med om du inte redan gjort det.

Länken till artikeln har gått flera varv runt Facebook vid det här laget och både där och i artikelkommentarerna skrattas det ganska mycket åt Fältarbetsgruppens moralpanik. Och det är skitkul, absolut. Som att återuppleva någon tevedebatt från mitten av åttiotalet, ledd av Siewert Öholm. Men under allt det roliga tycker jag det finns en ganska allvarlig problematik;

Till att börja med, jag vet inte huruvida brevets avsändare har någon examen i litteraturvetenskap eller om han har konsulterat en litteraturvetare innan han skrev mailet men jag tänker utgå från att det inte gjordes någon djupare textanalys. Särskilt eftersom personen citerar texten fel i ÖP:s artikel. Det kan verka onödigt när det gäller ett så, förlåt, genomuselt band som Nickelback men om man ska hävda att en text är drogliberal tycker jag att man ska ha mer på fötterna än en spontan grupp ungdomar i ett kök som tycker att ”Det är sådan musik de lyssnar på när de håller på”. Jag har inte heller någon litteraturexamen men jag är textförfattare och förstås väldigt intresserad av ämnet. Jag läste den påstått drogliberala texten nu och jag håller inte med. Visst kan den tolkas så men njaej, va? Den beskriver drogbruk, lite cannabis men framför allt alkohol, men lägger ingen värdering i det. Inte på ett ställe i texten finns någon uppmaning till drogbruk. Den bara beskriver vardagen för, kan jag gissa, ett gäng white trash någonstans i Kanada. Det låter inte särskilt glamoröst eller häftigt på något sätt. Så vad är det som gör Östersunds fältarbetsgrupp kapabla att bedöma innehållet i en låttext? Och framför allt, varför har de inte reagerat tidigare på de oräkneliga låtar som tveklöst handlar om drogbruk? Låtar av Beatles, Jefferson Airplane, Byrds, Rolling Stones och andra artister som ständigt går varma i P4?

Sedan det argument som ständigt möter sån här kritik: folk kan tänka själva. Ansvaret för att barn och ungdomar får en trygg och säker uppväxt och lär sig tänka kritiskt ligger hos vårdnadshavare, skola och samhälle. Och den debatten känns ju verkligen lika gammal som Siewert Öholm. Hårdrock, rollspel, videovåld... Och aldrig har det belagts att det finns ett kausalt samband mellan kulturkonsumtion och drogkonsumtion. Däremot kan jag tänka mig att någon som redan missbrukar droger får bekräftat att det är okej av kulturyttringar som gloriferar drogbruk. Men då har ju vårdnadshavare, skola och samhälle redan fallerat. Och dessutom, hur stort inflytande har Chad i Nickelback jämfört med bästa kompisarna?

Till sist brevets avsändare. Fältarbetsgruppen lyder under Östersunds kommun och dess verksamhet består enligt deras hemsida av att fälta, det vill säga ett uppsökande arbete som "sker i ungdomars miljö dvs. fritidsgårdar, skolor, ungdomsfester, på stan m.m." Fältarbetsgruppen vill också försöka vara "ungdomarnas språkrör ut mot vuxenvärlden." Det låter ju som Fältis då har en ganska viktig uppgift och borde försöka upprätthålla en ganska seriös profil. Det gick ju sådär idag det. Jag tänker uppfostra mina barn i Jämtland och det vore då hemskt skönt att känna att Fältarbetsgruppen är en kompetent organisation, väl insatt i frågor kring drogbruk och missbruk. En organisation som förstår sig på gruppdynamik och de processer och riskfaktorer som kan leda fram till ett eventuellt missbruk. I stället sitter de och skriver brev och gnäller på P4 och visar i och med det att de i princip inte fattat någonting.

.

Jag tillhör den kategorin människor som passivt eller aktivt förnekar sig själva det de mår bra av, eftersom det hela tiden finns en känsla att man inte förtjänar att må bra. De lärde sig i tidiga år att det finns någon annan (ofta missbrukande och/eller våldsam förälder) vars behov (eller bibehållna lugn) är viktigare än deras.

Ingen poäng eller något nytt med det, bara så fruktansvärt less på att det ska vara så fortfarande.

J.A.

Prästgatan i Östersund löper genom centrala stan och förbinder Stortorget med Österängsparken. Det är den större av två gågator och därmed stans huvudgata. På nittiotalet brukade Prästgatan fyllas av ungdomar på fredagkvällar. Jag vet inte hur det kom sig eller varför fenomenet senare försvann men varje fredag var hela gatan som en nattklubb, fast utan musik och 25 grader kall. Det kunde vara över tusen personer, fjorton år och uppåt, som söp och hånglade och klottrade och slogs. Där och då, typ 1994, var också enda gången jag blev nerslagen.

Det var rätt odramatiskt egentligen. Någon knackade mig på axeln, jag vände mig om och plötsligt låg jag ner på marken. Det gjorde inte ont men jag blev jätteförvirrad och rädd. Det var ljudet av näven mot hakan som fick mig att förstå vad som hänt. Jag hade sett något slagsmål så jag visste hur en smäll på käften lät. Jag var fortfarande helt förvirrad när han tog tag i min jacka och drog för han ville slå mig fler gånger. Det hann han aldrig, mina kompisar fick tag i hans armar och drog bort honom medan jag fick hjälp att resa mig upp. Det gjorde fortfarande inte ont. Någon ropade "Det är ju fel kille!" och det var lite förvirrat en stund. Den starkaste känslan jag minns från den stunden är att det var pinsamt för att alla runtomkring tittade på. Jättemycket folk. Jag ville bara därifrån och fortsätta ha kul, eller vad det nu var man hade i Östersund 1994. Killen bad i alla fall om ursäkt, han hade misstagit mig för någon annan (den han egentligen ville spöa var min kompis som seriöst gick två meter bredvid mig när det small och som dessutom gått i samma högstadium som killen som slog) och vi gick åt varsitt håll. Det kändes mest skönt att flocken hade lugnat ner sig och att inget allvarligt hade hänt. Nu kunde vi ha kul igen och kvällen hade inte blivit förstörd.

Sen började det göra ont. Jag hade ett ganska stort sår på insidan av underläppen, den hade blivit uppskuren mot mina tänder. Käklederna blev stelare och stelare och det gjorde jätteont att prata. Men det var ändå rätt lugnt jämfört med de känslor som började dyka upp inuti mig. Jag började långsamt koka av ilska och rädsla och förnedring. Han hade ju fan förnedrat mig något djävulskt, den jävla djäveln. Helt i onödan dessutom! I den stunden han slog tog han all min integritet och all min trygghet och bara krossade allt. Allt det här började sjunka in och det gick inte att ta bort. Det gick inte att vara glad och lättad längre. Vid det här laget hade det kanske gått en timme sen smällen och efter ytterligare en timme hade jag letat rätt på Thomas från Hackås, en adopterad respektingivande aboriginer som jag brukade hälsa på med moppen ibland. Han blev snabbt min sympatisör och vi började gå Prästgatan upp och ner för att hitta killen som slagit mig.

Sen slutade det hela lika odramatiskt som det börjat. Vi hittade killen, Thomas pratade hotfullt, killen blev rädd, bad om ursäkt, sa att han gillade mitt crew (målade grafitti på den tiden), vi skakade hand och kramades och sen var allt över.

Poängen med den här lilla snutten självbiografi är inte smällen i sig. Inte försoningen heller. Det är de två timmar som gick däremellan, den stund som inleddes i samma sekund hans knytnäve träffade min haka.

Du vet, jag hade inte en tanke på att slå tillbaka. Jag hade knappt några tankar alls faktiskt. Överlevnad kanske. Inte bli slagen fler gånger. Direkt efter smällen la ju hela kroppen av, alla muskler slutade funka och när jag väl var på benen igen ville jag bara gå därifrån och ha kul. Det tog en bra stund innan jag fattade, innan min hjärna ville erkänna vad som hänt och vilket övergrepp jag blivit utsatt för. Ändå var övergreppets natur så solklart enkelt att förstå. En smäll på käften från någon okänd full snubbe på stan, det blir inte mer svartvitt än så.

Hur hade det varit om det inte hade varit så enkelt då, och svartvitt? Hur var det de gånger då pappa blev våldsam på fyllan? Samma sorts övergrepp men helt olika reaktioner. Det går inte att reagera mot pappa på samma sätt som mot en full okänd kille på stan. Inte jag mot min pappa när jag var liten i alla fall. De övergreppen kunde jag inte ta itu med förrän väldigt långt senare. Pappa var ju pappa och snäll för det mesta ändå.

Och hur skulle det vara om jag lärde känna någon jag tyckte var trevlig och fin, som verkade tycka om mig också? Någon som var intressant och smart och spännande och som jag hade jätteroligt ihop med. Så roligt att vi hamnade i samma säng, till och med? Men som väl där, i sängen, gjorde saker som jag inte alls var med på, saker som kändes jättefel? Och som dagen efter kanske var lika trevlig igen, så där så man tänker att det som hände i natt är bara sånt som händer ibland. Det var inget jag ville och jag mådde dåligt men nu är ju allt bra igen. Hur skulle det vara om allt inte var så svartvitt som när jag fick en smäll? Det skulle kanske ta längre tid innan det sjönk in, tror du inte? Det kanske till och med skulle hända att jag gick ut och åt en bit mat med människan däremellan? Är det otänkbart, tycker du?

Eller är det så, som halva internet säger nu, att våldtäkter inte har gråskalor?

Massachusetts

Nu är vi i Boston! Inte hunnit ta in så mycket än men det är hemskt fint här. Ikväll ska vi möta Jason och gå på Publick House. Kolla öllistan!

Malmö...

Jag ska till Malmö om några veckor på tjänsteresa och om jag har fattat situationen rätt nu så är det:

1. en person som smyger omkring och skjuter folk.

2. ett nybildat kriminellt gäng som smyger omkring och försöker skjuta personen som smyger omkring och skjuter folk eftersom de tycker att det är jobbigt att det är

3. fullt med snutar överallt.

Toppen.

..-..

Det här förklarar ju varför en engelsk blogg tyckte att Penny Century var "dressed like a young Conservatives get-together at a 1950's golf club" när vi spelade i Sunderland.

4 n00bs

Nu i veckan var det en kompis som blev lite förvånad att jag tyckte om "rymden och sånt" när jag hade berättat om den pågående BSG-plöjningen. Igår frågade en annan kompis efter "tips om bra filmer, ingen sci-fi" på Facebook. Så jag känner nu att stunden kräver att jag förklarar vad grejen med science fiction är, för mig.

Ända sen scifi-genrens födelse har den använts som instrument för att kritisera dogmer och utmana normer. Ett av de bästa exemplen är den första Star Trek-serien, där Gene Roddenberry presenterade ett samhälle där pengar inte längre finns och kön och etnicitet bland människor inte är faktorer. Och för att kunna porträttera det på ett bra sätt gjorde han en av huvudkaraktärerna, Uhura, till svart kvinna. Det här var 1966, mitt under den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och bara med ursäkten "det handlar ju om framtiden och rymden och sånt" lyckades Roddenberry plantera ett frö i huvudet på miljoner fans om att framstående människor lika gärna kan vara svarta kvinnor som vita män. Utan att dra några stora växlar eller försöka pränta in det på något sätt utan bara visa att det är ju så det är.

Nu senast är det Battlestar Galactica och spinoffen Caprica som fångat mig. För mig är det de första serierna som höjt sig ovanför Star Trek när det gäller att problematisera tro, andlighet och religion samtidigt som de tar itu med det som händer i människor och mellan människor i desperata situationer. Det är smutsigt och elakt och befirat från skygglappar. Samtidigt ställs frågan vad en människa egentligen är och fan ska veta att det inte går att sitta passiv och se dem.

Utan tvekan har jag snappat ut de flesta av mina värderingar om jämställdhet och rättvisa från föregångare som Gene Roddenberry och Arthur C Clarke och mer nutida folk som Joss Whedon, Brian K Vaughan, Jane Espenson, Neil Gaiman och Ronald D Moore och jag har dem att tacka för att jag alltid drömt mig mot något större istället för att nöja mig med att vara en liten människa.

Teveserietips:

Battlestar Galactica
Caprica
Star Trek: Deep Space Nine
Dollhouse
Firefly

Lästips:
Y: The Last Man (serie av Brian K. Vaughan och Pia Guerra)
Astonishing X-Men (serie av Joss Whedon och John Cassaday)
Rama-serien (romaner av Arthur C. Clarke)

Tack för ordet.