Slut på del ett.

Man anpassar sig fort, alltså. Jag tyckte ju redan från början att det kändes ganska jobbigt att åka från Kristina och nu, när jag lagat middag till henne och vi tagit en tupplur i varandras armar, undrar man ju var i hela världen man annars skulle vilja hålla hus.

Resten av bandet åker på solcharter på lördag för att slicka såren. Jag har inga sår att slicka så jag blir kvar men det vore skönt att åka upp till Jämtland en sväng. Eller typ Oslo.

Och det var det. Vi tog oss bara till Terminal 5. När vi hör något nytt om huruvida vi ska åka skriver jag mer här men tills dess får ni ha det så bra och tack så mycket för uppmärksamheten.

//Jimmy

Jaha, det var tydligen hett stoff att vi blev kvar i stan. TV4-nyheterna ryckte ut och intervjuade oss. Vet inte riktigt hur jag skulle ha ställt mig till det men det är kanske spännande att ett svenskt rockband hamnar mitt i en storpolitisk konflikt och dessutom finns mitt i centrala Stockholm för att kunna bli bekvämt intervjuade över några koppar kaffe. Jag fick göra en telefonare med SR Jämtland också, men det kändes bra. Det var Johanna Gadd som intervjuade och henne har jag väldigt stor journalistisk respekt för. Det blir säkert bra i Fyran också, jag blev bara lite avigt inställd när jag föreslog att vi skulle använda något av studierummen med panoramafönster uppe i Skrapan och fick till svar att det funkade inte alls, vi skulle se ut som "ursäkta uttrycket, fyra negrer". Jag blir så upprörd när jag hör sådant där skitsnack, det är ju helt uppenbart att vi är sex personer.

Julia blir vjuad i Fyran.

Nu kom besked om att festivalen är inställd. De hoppas kunna hålla den senare när läget stabiliserat sig. Nu har jag en reskassa till övers och Nitty Gritty nyöppnar om en kvart!

3000 kronor taxi senare är vi tillbaka hemma hos mig i Skrapan. Det positiva nu är tröstfrukosten man kan kosta på sig. Brämhults juice, Arvid Nordqvists kaffe, julvört, gräddost, rökt ren och så vidare. Nu bidar vi vår tid och väntar på besked från Thailand.

Arlanda

På Arlanda nu, pratade nyss med festivalen i telefon och de sa uttryckligen till oss att inte åka. Jävla skit. Nu väntar vi på fler besked, så det är väl bara att ringa taxi och ge dem samma instruktioner som de fick på vägen hit:

Ångest.

Ja, vår allmänna konsensus är att vi kliver på planet till Amsterdam i morgon bitti och chansar på att vårt plan därifrån inte blivit inställt. Jag menar, worst case scenario är en semester i Amsterdam och jag kan tänka mig värre. Jag ska ringa till Schiphol igen om trekvart och kolla vad de vet.

Här är lite bilder så länge:

Replokalen på mitt gamla jobb, där vi var i dag.

Mäktiga baspedaler.


Mäktig bas.


Det fanns tid för spel.


Nu sitter vi hemma hos mig och vakar, vi och våra flightcase.

Sitter i telefon med någon anställd på Amsterdams flygplats Schiphol, där vi ska byta. Det står nämligen ingenstans, vare sig på China Airlines eller Schiphols hemsida, att flyget är inställt men vår resebyrå hävdar det ändå. Ja, vi får se. Nu säger hon att det inte är avbokat just nu men att det finns en stor risk att det blir det. Schiphols kundtjänst har i alla fall öppet dygnet runt, så jag ringer igen närmare midnatt och ser hur det går.

Alla är ganska spända nu och det lugn jag kände förut har försvunnit. Nu packar jag väskan ändå och så får vi se hur vi gör.

Hej!

Situationen är så här nu:
Flygplatsen i Bangkok är som bekant stängd och vårt flyg är inställt. Vi är i kontakt med våra resebolag som försöker hitta ett alternativ till oss. Men det är uppförsbacke. Dels är det högsäsong för svenska turister just nu, dels går de allra flesta thailandsflyg till Bangkok. När vi fick tag på resebolaget fanns det två platser kvar på ett charterplan till Phuket men det hjälper ju föga. Nu har vi precis skickat iväg ett sms till festivalen och de svarade att de har någon utvärdering av situationen på lut, som ska komma strax i ett mail.

Annars har vi prodrepat idag med Hans och det gick alldeles bra.

Jag återkommer.

Lite bilder från helgen som gick. Här är vi i Härnösand. Jag älskar E4:an.


När man inte varit i Norrland sedan i augusti är det lätt att bli religiös sådana här gånger. Visst, det finns häftiga broar i övriga Sverige också. men de ligger ju inte i Norrland.

Mattias spelade nya låtar tillsammans med Kalle. De hade varsin elgitarr och det lät skitbra.

Solskydd - check
Axelband med strap locks - check
Imodium - check
Midi-keyboard - check
En jävla hög med plektrum - check
Glatt humör - check
Bokat taxi - check
Bokat bud till i morgon - check
Sett till så att Bangkoks flygplats inte är ockuperad av missnöjda demonstranter - ...

Hej!

Jag blev sittande på Kallax i natt. Mitt flyg var inställt och det jag blev ombokad på blev sju timmar försenat. I vanliga fall brukar jag gilla sådana vardagsäventyr men nu var det bara piss och helvete för jag saknade Kristina så mycket. Jag kom vid sex i morse i alla fall.

Nu ska jag handla en jävla massa grejer på stan, återkommer!

Luleå

Fram tills för någon vecka sedan var det i princip jag och Kim som ordnade med allt inför resan. Nu har det blivit lite mer utspritt och det är skönt, för nu kan jag koncentrera mig på resefebern som bara blir värre. Jag ska i alla fall fylla i en lista idag på alla grejer vi ska ha med oss med serienummer och vikt, att lämna in till Handelskammaren så vi kan få vår ATA-carnet. En ATA-carnet är typ som ett pass, fast för grejer i stället för folk. Man löser en sådan och visar upp när man passerar gränsen i stället för att betala tullavgifter och moms. Skitpraktiskt!

Nu blåser det kallt och jävligt i Luleå, jag ska strax promenera ner till radiohuset här på Nygatan och träffa en massa folk som jag pratat med hundratals gånger de senaste fyra åren men aldrig träffat. Kanske får en kopp kaffe också. Sedan är det planet hem till Stockholm i kväll och direkt hem till Kristina Kissekatt och kramas så mycket det bara går. I morgon ska jag handla allt som ska med till Thailand, sälja gitarren, plocka ihop hela replokalen och hinna med att träffa Mathias en sväng.

Mvh
Jimmy Halvarsson: en studie i bråttom.

Det var fantastiskt igår! Nu är jag i Luleå och maratonpratar med Kristina i telefon. Jag ska hälsa på SR Norrbotten och några andra ställen i morgon.

Det strulade ihop sig med Hasses visum men det verkar ha löst sig. Det har strulat rätt mycket överhuvudtaget, faktiskt. Inte att saker har gått fel men det är sanslöst mycket att rodda med när man ska med ett band utanför EU. Tullar, visum, arbetstillstånd, flygbiljetter, rider, teknik, inventarielistor, transporter, inköp och tusen andra saker. Jag fattar varför man har turnéledare. Det är i och för sig hemskt lärorikt, jag vet till exempel numer vad en ATA-carnet är och att min bas väger 4,7 kilo.

Umeå!

Hej!

Jag är i Umeå. Vi ska spela på Scharinska om några timmar. Jag passade på nu att åka hem till min gamle vän Christer. Christer är från Hara och jag fick nyss reda på att han, precis som jag, träffat en tjej från Jämtland som skriver sitt ex-jobb (freaky!) och nu längtar han tillbaka, precis som jag.

Nåväl, ikväll är sista spelningen före Thailand och Matti Alkberg ska vara med oss på scen. Det blir bra det. Han ska spela förband också (!) och de nya låtar jag hörde på soundcheck var riktigt fina.

Resan upp var fantastiskt vacker, med Höga kusten och allt. Slänger in några bilder från det sedan.

Puss och kram, drick varm choklad, i morgon får du cancer.

Hej!

Hej!

Jag och mitt band åker till Thailand på torsdag. Jag tänkte berätta om det här. Om du läser det betyder det förmodligen att du är min mamma, min tjej eller någon annan jag gillar. Det här är alltså ingen offentlig blogg, mer som en resedagbok för min kompisar.

Det hela började så här:
2006 släppte Penny Century en skiva på ett brittiskt skivbolag. I Thailand satt samtidigt en kille som heter Phonson Pongputtipoon och gillade svensk pop. Phonson Pongputtipoon fick höra Penny Century och gillade det. Eftersom Phonson Pongputtipoon också var skivbolagsägare blev han peppad på släppa Penny Centurys skiva i Thailand. Så han tog kontakt med Gav, den brittiska pojkrumsskivbolagsbossen, och köpte loss distributionsrättigheter för 300 exemplar. Bisarrt och lite kul, tyckte Penny Century och tänkte inte så mycket mer på det.
Så gick det två år och någon kom på att man kanske skulle höra av sig till den där Phonson Pongputtipoon och kolla vad han har i kikarn egentligen. Så Kim, som spelar gitarr och jobbar på lager, skrev en e-post och sa hej.
- Hej! sa Phonson Pongputtipoon, och förklarade sedan på den thailändskt kassa engelska vi skulle bli så bekanta med de närmaste tre månaderna att han hade tillverkat och sålt Penny Century-skivor och skickat till tidningar och till spelställen och till radio och till TV. Så nu undrade han om inte Penny ville komma och spela i Thailand någon gång.
Kim svarade att det vore kul men ingen hade någon realistisk tanke på att det skulle bli av.
Så gick ett tag till och en dag kom en e-post från den thailändska festivalen Bangkok 100 Rock. De hade hört och gillat Penny Century och ville gärna boka oss för en spelning och betala ett ganska saftigt gage som skulle täcka resa och allting lite lätt. Sedan dess har det ena bisarra avlöst det andra och nu åker vi till Tailand på torsdag för att spela inför 15000 personer på Sydostasiens största rockfestival, ha presskonferens, göra en massa intevrjuer med tidningar och TV. Det är jättekonstigt och kul och allt. Penny Century har en egen blogg på http://pennycentury.blogspot.com men det här är alltså min egen, för mina egna observationer.