Utdrag ur sms skickat igår:

"Varför ska man känna sig dum för att man inte orkar läsa de stora klassikerna? Man kommer förmodligen lära sig uppskatta dem när man blir äldre och har plöjt igenom en massa poplitteratur, precis på samma sätt som ens musiksmak blir mer sofistikerad. ... Så slappna av, käre Jimmy. Och ta en flyer."

Komplettering:

Jag blir imponerad av folk som uteslutande läser typ Balzac och sånt när de är 25 men om de uteslutande lyssnar på klassisk musik tycker jag att de är trästubbar som går miste om all bra nutida musik (det här är helt hypotetiskt, jag känner naturligtvis ingen 25-åring som vare sig lyssnar eller läser enbart klassiskt). Men vad är skillnaden egentligen?

Och här är min nya favoritlåt, som sagt:

...och den har samma gitarrstämning som The Old Road. Samma öppna G.

Det här måste betyda att Johan kommer att fortsätta spela trött cuntryråkk medan jag kommer starta det nya Wilco. Tydligt det.

Haha, och jag fattar varför den där amerikanske bloggaren tyckte att FBQ lät som UT. Acuff-Rose är inte direkt olik Too Sweet a Heart.

Femton år senare har jag börjat lyssna på Uncle Tupelo. De var ju bra, de där.

Nu har vi haft två dagar i replokalen med digitalportan igång för att göra de fem första riktiga demoinspelningarna inför skivan. Det låter väldigt bra, sådär så man vill ringa folk och be dem komma förbi och lyssna på hur bra vi är. Jag var ganska orolig ett tag för att tiden fram till september känns knapp men nu är jag lugnare. Och peppad, så så peppad.

Jag tog med I Am Trying to Break Your Heart-dvd:n till jobbet för att fördriva tiden mellan älgvarningarna. Fan vad fin den är, särskilt nu med ännu mer facit i hand.

I början av filmen kör Jeff Tweedy in mot Chicago på Lake Shore Drive och då kom jag att tänka på en bra låt. Vill du höra den? Tryck på play här nedan bara.

Jag har precis köpt biljetter till Fleetwood Mac.

Annie Clark. Annie Clark. Annie Clark.

Är det inte ett problem, när man anställer pensionärer som vikarier och ska utbilda dem, att de är så vana att vara erfarna så de bara fortsätter känna sig erfarna utan att kunna något och därigenom inte lär sig något heller?

Två år före sin död fick Bon Scott en fråga om vad han tyckte om punkband. ”Vad är ett punkband? Kan jag få en öl till?” svarade han.

Jag gillar inte att tunnelbanereklamen för försvarsmakten får mig att känna mig dummare än ett gäng stridspittar. Jag gillar inte heller att om man ska gå efter vad de eftersöker för kvalitéer hos de officerer de eftersöker verkar den ultimata stridspitten vara autistisk.

Nu har jag läst ut Människohamn. Det var inte hans bästa bok men bladen vändes fort, 450 sidor på tre dagar är jävligt snabbt för att vara mig. Jag tror att den har en djupare innebörd för någon som har barn, för mig var den mest bara jävligt läskig. Ett levande hav är i princip det mest skrämmande jag kan tänka mig. Har jag sagt det, att jag är jätterädd för havet? Det kom plötsligt, sommaren 2005, när jag såg ett photoshoppat bildmontage av ett isberg i genomskärning. Jag kunde inte sluta titta på flera minuter fast jag var absolut livrädd för det jag såg. Den stora döda klumpen med is hade kunnat vara läskig nog i sig men de var djupet under den, långsamt skiftande från ljusblått till det svartaste svart, som jag inte kunde greppa. Det sög tag i mitt hjärta och har inte släppt greppet sedan dess. Jag hatar att flyga över öppet hav och jag kliver inte på en finlandsfärja (ja, inte bara därför då) i första taget. Men det mest spännande med det var att det kom så plötsligt, en fobi som bara legat latent i kroppen och väntat på att något ska knacka den på axeln så den får vakna och äta mitt obrydda sinne till frukost. Det är alltså ingen allvarlig skräck, mer som en väldigt djup respekt för Det stora blå. Men jag är glad att den finns i mig och gör mig ödmjuk.



Fotnot: Kristina fick ta fram bilden och klippa ut adressen så jag kunde länka, jag kan nog aldrig mer se på den tror jag.

Idag var jag med i Ekot och blev intervjuad! Det är lite kul att vår ljusskygga verksamhet blir uppmärksammad sådana här dagar. Lite kul.

Jag läser en bok som bland annat handlar om två spöken på en ö i södra Roslagens skärgård som nästan uteslutande pratar i Morrissey-citat och det är nog den mesta bladvändare jag läst.

Holy crap! Jag satt just och undrade varför jag inte får stimpengar. Det visade sig att de enda FBQ-låtar som är stimmade är de tre från första demon. Bra, Jimmy. Då har vi lärt oss ännu en gång att man ska göra allt i den stund man kommer på det och inte tänka att man ska vänta med det. Det må vara en källa till ständig konflikt (jag höll på att bädda sängen men kom på att jag måste skicka det där viktiga mailet och spela in den där melodislingan innan jag glömmer den) men ändå, det är så min hjärna funkar. Sängen blir bäddad ändå, det tar bara lite längre än det var tänkt från början.

Jag hittade just den här och fick samma känsla i kroppen som man kan få när man varit sur i magen en längre stund och tar ett glas proviva, eller som när man släpper morgonfjärten man inte visste var där. Balsam för själen, alltså.

Jävligt bra låt. Jävligt snygg video.

Här.

"I used to hitchhike from Austin to Nashville when I was young. I had a car but it was pretty run-down and I couldn´t risk my car breaking down driving to Nashville. Because if your car breaks down between Texas and Tennessee, your ass is in Arkansas."

Fan vad jag längtar till USA. En turné där vore ju inte så dumt. Om man bara kunde styra upp lite hajp på Pitchfork, så.

jag förstår att det tuggas nagel som aldrig förr men väntan på turnébilder blir lite längre. min dator är på spa i danmark, tydligen. jag lyssnar på dirty projectors nya skiva, den är fin!

Ja, här sitter man på jobbet med ett ton musik i bröstet som bara väntar på att bli komponerad.

Mitt skivtips är i alla fall The Hazards of Love med Decemberists.