10-tal

Jag klev på flygbussen i Stockholm i går morse för att åka till Luleå på tjänsteresa. På bussen satt det en till snubbe som frågade busschauffören vilken terminal flyget till Kiruna går från. Busschauffören svarade och frågade om snubben bor i Kiruna och snubben svarade att han jobbar i Kiruna men bor i Stockholm.
Herrejösses, tänkte jag. Vilken långpendling.

När jag sedan kom till Arlanda gick jag förbi Kiruna-gaten, de skulle precis boarda det planet. Det var smockat med folk, nästan alla var snubbar mellan 20 och 30.
Herrejösses, tänkte jag. Ska de också jobbpendla härifrån?

När jag sedan satt på planet till Luleå lyssnade jag på andra avsnittet av Norrlandspodden, en podcast där Po Tidholm och Sofia Mirjamsdotter dissekerar begreppet Norrland. Den är fantastisk, för övrigt. I just det avsnittet pratade Po om just gruvnäringen och hur skevt det kan bli. Gruvorna anställer massor med folk men sällan folk från trakten. Kommunen får inga skatteintäkter för det är inte som i Norge där kommunerna tar ut fastighetsskatt från företagen. Ändå ska de hålla med sjukvård och räddningstjänst för all de unga männen som kommer från resten av riket och från andra riken för att tälja järn i gångarna under Luossavaara, i Malmberget och nu senast i Pajala.
Herrejösses, tänkte jag. Hur ska det gå ihop?

Och Po berättade om gruvboomen och hur det skulle vara om Norge gjorde som Sverige gör. ”Kom hit bara, alla bolag från världens alla länder”, skulle Norge säga. ”Vi har massor med olja utanför kusten och ni kan bara ta för er. Borra på, vi tänker inte ens ta betalt eller beskatta er för det.” Vi skulle ju tro att Norge hade satt i sig alldeles för många Ringnes den dagen. Att Sverige gör exakt den grejen är vi liksom bara okej med.
Herrejösses, tänkte jag. Sen knöt jag näven och tänkte på det Kristina sa; Norrbottens sak är min.