Mellanbarnet

Jag kommer förmodligen kalla sommaren 2014 för Daniel Romano-sommaren när jag ser tillbaka på den om några år. Jag snubblade över hans låt A new love can be found på internet och det var en sådan himla tröst att höra den texten just nu (och det klyschiga i att börja lyssna på en hjärtekrossad rhinestone cowboy just nu har inte gått mig förbi, tro mig).

På kvällspromenaden härom sistens passade jag på att lyssna igenom hela hans senaste skiva Come cry with me. Jag kom inte längre än till första spåret innan jag var tvungen att stanna, ta det lugnt en stund och lyssna på låten några gånger till.

Rädslan för att bli övergiven är något jag har insett är jättecentralt i mitt liv och den har styrt och ställt i alla mina relationer, från bekantskaper till kärlekförhållanden. Det har mycket att göra med att jag, som så många andra människor, blev hotad med det när jag var liten. Det är så många föräldrar som gör det, använder hotet om att lämna sina barn som maktmedel. De kan säga saker som som "Sitter du inte still där bak får du gå hem" eller "Lugnar du inte ner dig får du stanna i stan och klara dig själv. " Tomma men effektiva hot som säkert löser ett problem i stunden men som kan sätta sådana djupa spår. Jag kan fortfarande känna precis hur det kändes när jag fick höra sådana saker, hur himla ledsen jag blev. Den känslan lever kvar i mig som någon sorts luddig osäkerhet, en vag känsla av folk kommer att sluta tycka om mig om jag gör fel. Vad som sen är fel eller rätt har jag ingen aning om. Och eftersom jag mer eller mindre utgår från att alla kommer att överge mig så knyter jag inte an till folk ordentligt. Det har till och med hänt att jag provocerat fram att bli övergiven, omedvetet. Varit elak mot folk utan att egentligen fatta varför och i efterhand insett att det var min självkänsla som ville skynda på det oundvikliga. Och med efterhand menar jag sista veckorna, efter separationen.

Karaktären i Romanos låt Middle child är en vuxen person med missbruk och som alltid känt sig ensam. I refrängen får vi veta att han blivit lämnad av sin mamma på något sätt. Exakt hur får vi inte veta men kan gissa att han blivit bortadopterad. Samtidigt har mamman en nära relation med både hans yngre och äldre syskon och han har aldrig förstått varför. Jag tänker att han nog har gått omkring med de här känslorna utan att gräva i dem. Bara tänkt att han är som han är liksom och inte funderat vidare på det. Men så kommer ett trauma. Mamman dör och allt kommer upp till ytan. Precis som det ofta blir i kris blir han tvungen att lägga sin egoskit åt sidan och se situationen som den är och den är hopplös. Han är övergiven av sin förälder och kommer aldrig få veta varför. Han kommer inte få några svar men han har insikten. Nu gäller det bara att förvalta den. Tillbaka till baren eller boka tid hos psykologen?

Poängen är att jag aldrig sett en text där en vuxen människas känsla av ensamhet uttrycks på det här sättet, alltså genom barnets övergivenhet. Jag tror många har känt åtminstone en släng av den i vuxen ålder; att man är alldeles ensam i hela världen och bara vill bli upplyft, älskad och tröstad.
Det är intressant också hur hopplös han gör den faktiska situationen i texten, eftersom övergivenhet är en så hopplös känsla. När andra refrängen är slut vill jag bara hitta rätt på karlns telefonnummer så jag kan ringa och trösta. Tänk hur han får världen att rasa ihop på bara några rader:

Mama please tell me why
you would leave just me behind
You sent me off and then you went and had my brother
Before me, a little girl
and they’re the center of your world
Mama, tell me why’d you leave the middle child?

The Leftovers

Några reflektioner efter att ha sett första avsnittet av The leftovers (HBO), som utspelas tre år efter att två procent av alla människor plötsligt försvann oförklarligt. Serien utspelas i en fiktiv småstad någonstans i delstaten New York.

Nu vet inte jag hur den här piloten upplevs för någon som inte är där jag är men för min egen del har jag aldrig varit med om en serie som träffat så rätt i stämning och ämne i förhållande till var jag är i livet. Mitt i en väldigt tung sorgeprocess kommer det en serie som handlar om sorg och hur svårt det är att förhålla sig till andra människor när man är tvungen att lägga så mycket av sin energi på att läka sig själv. Men i The leftovers är sorgeprocessen dragen till sin absoluta spets. Hela världen sörjer. Nästan alla människor är drabbade på något sätt men det finns ingen förklaring till det som skett. Det är inte som att sörja ett dödsfall eller en sprucken relation för det finns ingen anledning att peka på. Hur når man då acceptans? Framför allt, hur gör man det om man inte tror på någon högre makt? Jag blir glad att det agnostiska synsättet problematiseras också för det är så intressant att se var gränslös sorg tar vägen när det inte finns en gudstro att luta sig mot. 

”Det är ingenting jämfört med många sjukdomsutbrott som har varit. Sluta tycka synd om er själva nu.” Det är kontentan av det en radioröst hörs säga alldeles i början av avsnittet. Den rösten som jag tror många sörjande har hört någon gång. Särskilt den som tar sig tid att verkligen låta känslorna ta plats. Den möts ofta av exakt den reaktionen från människor som kanske är mer rädda för sina känslor eller har fått lära sig att inte känna efter så mycket,  det kan vara otroligt provocerande att då se en annan människa våga vara ledsen eller arg eller deppig. Och precis som en flyende röst i radio är det viktigt att stänga av sådana människor.

När stadens borgmästare håller möte om paraden som ska hållas på tredje årsdagen efter försvinnandet hamnar hon och stadens polis i konflikt. Han tror att det kommer att gå dåligt, hon tycker att det är jätteviktigt att ha paraden eftersom folk är redo att gå vidare nu. För det har hon bestämt. Det intressanta är att konflikten är helt öppen. Ingen är rädd för att såra någon annan för de har redan drabbats av det värsta som kan hända. Och det är det jag har varit i och som jag försöker vara kvar i. Inte att sluta ta hänsyn till andra människor men att vara ärlig mot mig själv och andra med känslor hela tiden. Det har varit väldigt lätt att vara det men jag märker att det blir svårare ju mer normalt livet börjar kännas. För karaktärerna i The leftovers verkar det ha blivit normaltillståndet. Man har så mycket skit i sig att ta itu med så man orkar inte vara annat än ärlig i den personliga kontakten, det finns inte energi till det. Borgmästaren kan vara en ledargestalt på talarpodiet men när hon pratar med sina medarbetare är hon brutalt ärlig och grov i mun.

Jag hade nästan gett upp hoppet om Damon Lindelof men om han bara kan hålla sig i skinnet, vara ärlig mot källmaterialet och inte, trots att det är HBO, visa oss en massa godtycklig nakenhet så kan det här bli bra. För jag känner mig tagen på allvar av den här serien och den låter mig tänka själv. Det som är i fokus är inte frågan om var alla som försvann tog vägen. Ingen försöker lösa den gåtan och jag hoppas att serien inte hamnar i den fällan. The leftovers handlar om hur det är att gå igenom en sorg utan slut.