lördag 8 januari 2011

.

Jag tillhör den kategorin människor som passivt eller aktivt förnekar sig själva det de mår bra av, eftersom det hela tiden finns en känsla att man inte förtjänar att må bra. De lärde sig i tidiga år att det finns någon annan (ofta missbrukande och/eller våldsam förälder) vars behov (eller bibehållna lugn) är viktigare än deras.

Ingen poäng eller något nytt med det, bara så fruktansvärt less på att det ska vara så fortfarande.