Nu har jag läst ut Människohamn. Det var inte hans bästa bok men bladen vändes fort, 450 sidor på tre dagar är jävligt snabbt för att vara mig. Jag tror att den har en djupare innebörd för någon som har barn, för mig var den mest bara jävligt läskig. Ett levande hav är i princip det mest skrämmande jag kan tänka mig. Har jag sagt det, att jag är jätterädd för havet? Det kom plötsligt, sommaren 2005, när jag såg ett photoshoppat bildmontage av ett isberg i genomskärning. Jag kunde inte sluta titta på flera minuter fast jag var absolut livrädd för det jag såg. Den stora döda klumpen med is hade kunnat vara läskig nog i sig men de var djupet under den, långsamt skiftande från ljusblått till det svartaste svart, som jag inte kunde greppa. Det sög tag i mitt hjärta och har inte släppt greppet sedan dess. Jag hatar att flyga över öppet hav och jag kliver inte på en finlandsfärja (ja, inte bara därför då) i första taget. Men det mest spännande med det var att det kom så plötsligt, en fobi som bara legat latent i kroppen och väntat på att något ska knacka den på axeln så den får vakna och äta mitt obrydda sinne till frukost. Det är alltså ingen allvarlig skräck, mer som en väldigt djup respekt för Det stora blå. Men jag är glad att den finns i mig och gör mig ödmjuk.



Fotnot: Kristina fick ta fram bilden och klippa ut adressen så jag kunde länka, jag kan nog aldrig mer se på den tror jag.