Det blev en ledig dag idag, eftersom en av spelningarna blev inställda. Ganska skönt på ett sätt för jag har ett uppdämt behov av att sitta still. Vi hämtade också Markus på flyget så nu är vi fulltaliga inför de tre återstående spelningarna. Mest ser jag fram emot att få spela i Durham och se den stan. Jag har varit jätteduktig på att turista i veckan. Innan jag for gjorde jag en lista och jag tror jag prickat av allt i alla städer hittills.
Men alltså. Engelska människor. Vad fan är det som gått fel och när? Allt som avviker från normen, normen being mysdress och snagg, stirras ut och kommenteras högljutt på gatorna. Fem minuter efter att vi passerat skotsk-engelska gränsen hostade någon rödlätt förvärvsarbetare "GAY!" till oss och igår blev jag kallad nerd av två studenter på universitetsområdet i Middlesbrough. Till och med här i idylliska Seaham fick Kim höra något outtydligt om hur konstig han var när han var ute och sprang längs havet.
Och kvinnosynen sen, och könsrollerna. Det är som att kliva femtio år bakåt i tiden in i ett samhälle som, åtminstone synbart, inte rört sig många meter sedan suffragetterna.
"Svagheten hos en besegrad ras". Den meningen läste jag i samma bok som jag citerade ur här nedan och det kanske är det jag tycker är så motbjudande med atmosfären här. Den brittiska uppgivenheten. Men okej, det här området är ett gammalt gruvområde som sett nedläggningar och ett socialt förfall som är jävligt svårt att greppa för en jämtländsk sjuttiotalist. Så jag ska väl inte klaga för mycket men snälla britter, sluta ligga med era släktingar. Ni har ju ett kungahus som visar klart och tydligt vilken dålig idé det är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar