J.A.

Prästgatan i Östersund löper genom centrala stan och förbinder Stortorget med Österängsparken. Det är den större av två gågator och därmed stans huvudgata. På nittiotalet brukade Prästgatan fyllas av ungdomar på fredagkvällar. Jag vet inte hur det kom sig eller varför fenomenet senare försvann men varje fredag var hela gatan som en nattklubb, fast utan musik och 25 grader kall. Det kunde vara över tusen personer, fjorton år och uppåt, som söp och hånglade och klottrade och slogs. Där och då, typ 1994, var också enda gången jag blev nerslagen.

Det var rätt odramatiskt egentligen. Någon knackade mig på axeln, jag vände mig om och plötsligt låg jag ner på marken. Det gjorde inte ont men jag blev jätteförvirrad och rädd. Det var ljudet av näven mot hakan som fick mig att förstå vad som hänt. Jag hade sett något slagsmål så jag visste hur en smäll på käften lät. Jag var fortfarande helt förvirrad när han tog tag i min jacka och drog för han ville slå mig fler gånger. Det hann han aldrig, mina kompisar fick tag i hans armar och drog bort honom medan jag fick hjälp att resa mig upp. Det gjorde fortfarande inte ont. Någon ropade "Det är ju fel kille!" och det var lite förvirrat en stund. Den starkaste känslan jag minns från den stunden är att det var pinsamt för att alla runtomkring tittade på. Jättemycket folk. Jag ville bara därifrån och fortsätta ha kul, eller vad det nu var man hade i Östersund 1994. Killen bad i alla fall om ursäkt, han hade misstagit mig för någon annan (den han egentligen ville spöa var min kompis som seriöst gick två meter bredvid mig när det small och som dessutom gått i samma högstadium som killen som slog) och vi gick åt varsitt håll. Det kändes mest skönt att flocken hade lugnat ner sig och att inget allvarligt hade hänt. Nu kunde vi ha kul igen och kvällen hade inte blivit förstörd.

Sen började det göra ont. Jag hade ett ganska stort sår på insidan av underläppen, den hade blivit uppskuren mot mina tänder. Käklederna blev stelare och stelare och det gjorde jätteont att prata. Men det var ändå rätt lugnt jämfört med de känslor som började dyka upp inuti mig. Jag började långsamt koka av ilska och rädsla och förnedring. Han hade ju fan förnedrat mig något djävulskt, den jävla djäveln. Helt i onödan dessutom! I den stunden han slog tog han all min integritet och all min trygghet och bara krossade allt. Allt det här började sjunka in och det gick inte att ta bort. Det gick inte att vara glad och lättad längre. Vid det här laget hade det kanske gått en timme sen smällen och efter ytterligare en timme hade jag letat rätt på Thomas från Hackås, en adopterad respektingivande aboriginer som jag brukade hälsa på med moppen ibland. Han blev snabbt min sympatisör och vi började gå Prästgatan upp och ner för att hitta killen som slagit mig.

Sen slutade det hela lika odramatiskt som det börjat. Vi hittade killen, Thomas pratade hotfullt, killen blev rädd, bad om ursäkt, sa att han gillade mitt crew (målade grafitti på den tiden), vi skakade hand och kramades och sen var allt över.

Poängen med den här lilla snutten självbiografi är inte smällen i sig. Inte försoningen heller. Det är de två timmar som gick däremellan, den stund som inleddes i samma sekund hans knytnäve träffade min haka.

Du vet, jag hade inte en tanke på att slå tillbaka. Jag hade knappt några tankar alls faktiskt. Överlevnad kanske. Inte bli slagen fler gånger. Direkt efter smällen la ju hela kroppen av, alla muskler slutade funka och när jag väl var på benen igen ville jag bara gå därifrån och ha kul. Det tog en bra stund innan jag fattade, innan min hjärna ville erkänna vad som hänt och vilket övergrepp jag blivit utsatt för. Ändå var övergreppets natur så solklart enkelt att förstå. En smäll på käften från någon okänd full snubbe på stan, det blir inte mer svartvitt än så.

Hur hade det varit om det inte hade varit så enkelt då, och svartvitt? Hur var det de gånger då pappa blev våldsam på fyllan? Samma sorts övergrepp men helt olika reaktioner. Det går inte att reagera mot pappa på samma sätt som mot en full okänd kille på stan. Inte jag mot min pappa när jag var liten i alla fall. De övergreppen kunde jag inte ta itu med förrän väldigt långt senare. Pappa var ju pappa och snäll för det mesta ändå.

Och hur skulle det vara om jag lärde känna någon jag tyckte var trevlig och fin, som verkade tycka om mig också? Någon som var intressant och smart och spännande och som jag hade jätteroligt ihop med. Så roligt att vi hamnade i samma säng, till och med? Men som väl där, i sängen, gjorde saker som jag inte alls var med på, saker som kändes jättefel? Och som dagen efter kanske var lika trevlig igen, så där så man tänker att det som hände i natt är bara sånt som händer ibland. Det var inget jag ville och jag mådde dåligt men nu är ju allt bra igen. Hur skulle det vara om allt inte var så svartvitt som när jag fick en smäll? Det skulle kanske ta längre tid innan det sjönk in, tror du inte? Det kanske till och med skulle hända att jag gick ut och åt en bit mat med människan däremellan? Är det otänkbart, tycker du?

Eller är det så, som halva internet säger nu, att våldtäkter inte har gråskalor?