David Foster Wallace, tal till avgångsklassen på Kenyon College, 2005

Två unga fiskar är ute och simmar när de råkar möta en äldre fisk som simmar åt andra hållet. Den äldre fisken nickar åt dem och säger ”Hej, pojkar! Hur är vattnet?”
De två unga fiskarna fortsätter simma en stund tills den ena av dem vänder sig till den andra och säger ”Vad i helvete är vatten?”

Det här är ett standardkrav i amerikanska avslutningstal, utplaceringen av små sedelärande liknelse-aktiga historier. Berättelsen brukar visa sig vara en av de bättre, mindre skitsnackiga konventionerna i genren. Men om du blir orolig att jag tänker presentera mig själv som den gamla visa fisken som förklarar vad vatten är för er ungfiskar så var inte det. Jag är inte den gamla kloka fisken. Poängen med fiskhistorien är helt enkelt den, att de mest uppenbara och viktiga verkligheterna ofta är de som det är svårast att se och prata om. Som en mening på engelska är det där förstås bara en banal plattityd men faktum är att i de vardagliga vallgravar som är vuxen existens kan banala plattityder vara skillnaden mellan liv och död. Det är vad jag vill föreslå för er den här torra, vackra morgonen.

Huvudkravet i sådana här tal är förstås att jag förväntas prata om syftet med er utbildning, att försöka förklara varför den examen ni strax ska få har ett humant värde och inte är till för materiell vinning. Låt oss därför prata om den enskilt mest genomgripande klichén i avslutningstal, den att en collegeexamen inte handlar om att fylla er med kunskap så mycket som att ”lära er att tänka”. Om du är som jag var när jag var student har du aldrig tyckt om att höra det och du känner dig lite förolämpad av antagandet att någon skulle behöva lära dig att tänka, eftersom det faktum att du blev antagen till college i sig verkar bevisa att du redan kan tänka. Men jag tänker föreslå för dig att den här klichén inte är förolämpande alls, eftersom den viktigaste lärdomen om tänkande vi menas att få på ett sådant här ställe inte handlar om kapaciteten att tänka, utan snarare om vad vi väljer att tänka på. Om din totala valfrihet angående vad du tänker på verkar för uppenbar för att slösa tid på att diskutera vill jag be dig tänka på fiskar och vatten och lägga åt sidan några minuter din skepticism inför att prata om det totalt uppenbara

Här är en till sedelärande historia; två snubbar sitter tillsammans i en bar någonstans ute i vildmarken i Alaska. Den ena är religiös, den andra ateist och de grälar om Guds existens med den där intensiteten som bara dyker upp efter fyra öl. Ateisten säger: ”Alltså, det är inte så att jag inte har skäl att inte tro på Gud. Det är inte så att jag aldrig har experimenterat med hela Gud-och-bön-grejen. Så sent som förra månaden hamnade jag i den där hemska snöstormen och blev helt vilse, såg inte ett smack, och det var över 40 grader kallt. Så jag testade: jag gick ner på knä i snön och skrek att om det finns en gud så måtte jag få hjälp att ta mig ur den här stormen innan jag dör.” Den religiösa killen tittar förbryllat på ateisten: ”Men då måste du ju tro nu, väl?” Ateisten bara himlar med ögonen och säger: ”Nej, fan. Det som hände var att några eskimåer råkade passera och de visade mig vägen tillbaka.”

Det är lätt att köra den här historien genom något slags standard-collegeanalys: exakt samma erfarenhet kan betyda två helt olika saker för två olika människor, utifrån de båda människornas trosgrunder och deras sätt att konstruera mening utifrån sina erfarenheter. Eftersom vi värdesätter tolerans och religiös mångfald, kommer vi inte någonstans i vår analys hävda att den ena snubbens tolkning är rätt och den andras fel eller dålig. Vilket är okej, förutom att vi aldrig heller kommer att prata om var de här individuella grunderna och tron kommer i från. Alltså var INUTI de här två snubbarna de kommer i från. Som om en persons mest grundläggande uppfattning om världen och innebörden av dens upplevelser var förprogrammerade som längd eller skostorlek, eller automatiskt uppsnappad från kulturen, som ett språk. Som om sättet vi konstruerar vårt syfte inte faktiskt är en fråga om ett personligt och avsiktligt val.

Sen är det hela grejen med arrogans. Den ickereligiösa snubben är helt övertygad om att de passerande eskimåerna inte har någonting att göra med hans bön efter hjälp. Och visst finns det massor av religiösa människor som också verkar arroganta och övertygade om sin egen tolkning. De är förmodligen ännu mer motbjudande än ateister, åtminstone för många av oss. Men den religiösa dogmatikerns problematik är exakt densamma som historiens icketroende; blind övertygelse, ett sinne så stängt att det liknar total fångenskap, så total att fången inte ens är medveten om sin egen instängning.

Poängen här är att jag tror att det här är en del av vad det handlar om att lära mig hur jag ska tänka. Att bli bara lite mindre arrogant. Att vara lite medveten om mig själv och mina övertygelser. För en väldigt stor del av de grejer jag brukar vara automatiskt övertygad om brukar visa sig vara helt fel och vilseledande. Jag har lärt mig det den hårda vägen, precis som jag misstänker att ni studenter också kommer att göra.

Här är bara ett exempel på den totala felheten i något som jag brukar vara automatiskt övertygad om: allt i mina egna erfarenheter stödjer min djupa tro att jag är universums absoluta mittpunkt. Den mest verkliga, levande och viktiga person som finns. Vi funderar sällan på den här ganska naturliga, grundläggande självcentreringen för att den är så socialt motbjudande. Ändå är det typ ganska lika för de flesta av oss. Det är vårt grundläge, inprogrammerat sedan födseln. Tänk på det: du har aldrig upplevt något som du själv inte var den absoluta mittpunkten i. Världen som du upplever den är där framför DIG eller bakom DIG, till vänster eller höger om DIG, på DIN teve eller DIN skärm. Och så vidare. Andra personers tankar och känslor måste förmedlas till dig på något sätt men dina egna är helt omedelbara, viktiga, verkliga.

Du behöver inte oroa dig för att jag är på väg att föreläsa för dig om medmänsklighet eller någon annan variant av de så kallade dygderna. Det här handlar inte om dygd. Det handlar om att jag väljer att på något sätt ändra eller göra mig fri från min naturliga, inprogrammerade grundinställning, som är att vara djupt och bokstavligt självcentrerad och att tolka allt genom min egen lins. Folk som kan justera sin naturliga grundinställning beskrivs ofta som ”välanpassade”, vilket jag menar inte bara är av en händelse.

Med tanke på den triumfatoriskt akademiska inramningen här blir en uppenbar fråga hur mycket kunskap och intellekt det är inblandat i det här arbetet med att justera våra grundinställningar. Det är en klurig fråga. Det mest farliga med akademisk utbildning, i alla fall för mig, är förmodligen att den sätter igång min förmåga att överintellektualisera saker. Att förlora mig i abstrakta argumentationer i mitt eget huvud i stället för att bara lägga märka till vad som händer framför mig och inuti mig.

Precis som ni säkert vet vid det här laget är det extremt svårt att förbli vaken och uppmärksam, i stället för att bli hypnotiserad av den konstanta monologen i ditt eget huvud (kan pågå just nu). Tjugo år efter min egen examen har jag börjat förstå att college-klichén om att lära dig hur du ska tänka egentligen är en förenkling av en mycket djupare och mer allvarlig idé: att lära dig hur du ska tänka betyder egentligen att lära dig att utöva en viss kontroll över hur och vad du tänker. Det innebär att vara medveten nog att kunna välja vad du är uppmärksam på och att välja hur du konstruerar en innebörd utifrån din erfarenhet. För att om du inte kan utöva den kontrollen i vuxenlivet är du helt rökt. Tänk på den gamla klyschan om att ”sinnet är en utmärkt tjänare men en usel herre”.

Den, som precis som många andra klichéer är trist och ospännande på ytan, uttrycker egentligen en stor och hemsk sanning. Det är inte ett sammanträffande på något sätt att vuxna som tar livet av sig med eldvapen nästan alltid skjuter sig i huvudet. De skjuter den usla herren. Sanningen är att de flesta av dem är döda långt innan de trycker av. Och jag framhärdar att det här är vad det riktiga, inget-skitsnack-värdet av er utbildning är meningen att vara: hur ni undviker att gå genom era bekväma, välmående, respektabla vuxenliv som döda, medvetslösa slavar inför era egna huvuden och er naturliga grundinställning att vara helt och hållet, fullständigt, ensamma dag in och dag ut.

Det kanske låter överdrivet, eller som abstrakt nonsens. Låt oss därför bli konkreta. Kalla fakta är att ni avgångsstudenter inte har en aning än vad ”dag in och dag ut” egentligen innebär. Det råkar finnas hela, stora delar av det amerikanske vuxenlivet som ingen pratar om i avslutningstal. En sådan del består av leda, rutin och småfrustration. Föräldrar och och äldre här vet alltför väl vad jag pratar om.

Som exempel säger vi att det är en vanlig dag i vuxenlivet och du kliver upp på morgonen, går till ditt utmanande, kvalificerade kontorsjobb, jobbar hårt i åtta till tio timmar och i slutet av dagen är du trött och lite stressad och allt du vill är att gå hem och äta en god middag och kanske varva ned någon timme och lägga dig tidigt eftersom du förstås måste kliva upp nästa dag och göra samma sak igen. Men då kommer du ihåg att det inte finns någon mat hemma. Du har inte hunnit handla den här veckan på grund av ditt utmanande jobb så nu måste du ta bilen och åka till snabbköpet. Det är i slutet av arbetsdagen så trafiken kommer förmodligen vara ganska illa. Så det tar längre tid än du trodde att ta dig till affären och när du väl kommer dit är där väldigt trångt för det är ju förstås den tiden på dagen då alla andra människor med jobb försöker klämma in sina livsmedelsinköp. Och affären är hemskt upplyst och uppfylld av själsdödande muzak eller storbolagspop och är i det stora hela det sista ställe du vill vara på men det går inte att bara kila in sedan snabbt ut; du måste vandra genom alla den gigantiska, överbelysta affärens förvirrande gångar för att hitta de grejer du vill ha och du måste manövrera din uteliggarvagn förbi alla andra trötta, stressade människor med vagnar ( och så vidare och så vidare, utelämnar saker för det här är en lång ceremoni) och till sist lyckas du få ihop alla dina middagsvaror men nu visar det sig att det inte är nog med kassor öppna trots att det är efter-jobbet-ruschen. Så kassakön är otroligt lång, vilket är idiotiskt och irriterande. Men du kan inte ta ut din frustration på den uppjagade kvinnan i kassan, som är överarbetad på en arbetsplats vars enformighet och meningslöshet övergår förståndet på någon av oss på det här prestigefyllde colleget.

I vilket fall kommer du till slut fram till kassan och betalar din mat och blir tillsagd att ”Ha en bra dag” av en röst som är dödens absoluta röst. Sedan måste du ta dina läskiga, bräckliga plastkassar i kundvagnen som har ett trasigt hjul och drar enerverande åt vänster hela vägen genom den folkfyllda, guppiga, skräpiga parkeringen och sedan måste du köra hela vägen hem genom långsam, tung, SUV-intensiv rusningstrafik och så vidare och så vidare.

Alla här inne har förstås gjort det här. Men det har inte varit en del av er avgångsstudenters faktiska liv, dag efter vecka efter månad efter år.
Men det kommer att bli det. Det och många andra hemska, irriterande, synbart meningslösa rutiner. Men det är inte poängen. Poängen är att precis där, i all småaktig frustrerande skit, börjar arbetet med att välja. För att trafikstockningar och folkfyllda gångar och kassaköer ger mig tid att tänka och om jag inte gör ett medvetet val om hur jag ska tänka och vad jag ska vara uppmärksam på kommer jag att vara förbannad och eländig varje gång jag måste handla. Eftersom min naturliga grundinställning är övertygelsen att sådana här situationer handlar om mig. Om MIN hunger och MIN utmattning och MIN längtan att komma hem och det kommer att verka som om alla andra bara är i min väg. Och vilka är alla de här människorna som bara är i vägen? Och kolla vad motbjudande de flesta av dem är, och hur korkade och koaktiga och dödögda och omänskliga de verkar i kassakön, eller hur irriterande och störande det är att folk pratar högljutt i mobil mitt i kön. Och kolla hur djup och personligt orättvist det här är.

Eller så kan jag förstås, om jag är i en mer socialt medveten form av min grundinställning, tillbringa tiden i bilkön med att vara äcklad av alla stora, idiotiska, igenkorkande stadsjeepar och Hummers och V12-pickupar som förbränner sina slösaktiga egoistiska 160-literstankar och jag kan meditera över att de patriotiska och religiösa klistermärkena alltid verkar sitta på de största, mest äckligt själviska fordonen, körda av de fulaste [avbryter för applåder] (fast det här är alltså hur man INTE ska tänka). De största, mest äckligt själviska fordonen, körda av de fulaste, mest hänsynslösa och aggressivaste förarna. Och jag kan tänka på hur våra barnbarn kommer att förakta oss för att vi slösade bort framtidens bränsle, och förmodligen sabbade klimatet, och hur bortskämda och idiotiska och själviska och äckliga vi är allihop och hur det moderna konsumtionssamhället är åt helvete och så vidare och så vidare.

Ni fattar.

Om jag väljer att tänka på det här sättet i affären och på motorvägen, må det vara hänt. Många av oss gör det. Men att tänka på det här sättet brukar vara så lätt och så automatiskt att det inte nödvändigtvis är ett val. Utan det är min naturliga grundinställning. Det är det automatiska sätt som jag upplever de tråkiga, frustrerande, folkfyllda delarna av vuxenlivet när jag fungerar utifrån den automatiska, omedvetna tron att jag är världens centrum, och att mina omedelbara behov och känslor är vad som borde bestämma världens ordning.
Grejen är att det förstås finns helt olika sätt att tänka på den här sortens situationer. I den där bilkön, med alla fordon som står stilla och dräller i min väg, är det inte otänkbart att några av människorna i stadsjeeparna har varit med om hemska bilolyckor i det förflutna och nu är de så vettskrämda av att köra bil att deras psykologer har allt utom beordrat dem att skaffa en stor, tung stadsjeep så att de kan känna sig säkra nog för att kunna köra. Eller att Hummern som just trängde sig in framför mig kanske körs av en pappa vars lilla barn är skadat eller sjukt i sätet bredvid och han försöker få sitt barn till sjukhus så fort som möjligt och han har mycket större, och mer riktig, brådska än vad jag har och egentligen är det jag som är i vägen för honom.

Eller så kan jag tvinga mig själv att överväga sannolikheten att alla andra i kassakön på snabbköpet är precis lika uttråkade och frustrerade som jag är, och att en del av dem förmodligen har hårdare, tråkigare, mer smärtsamma liv än jag har.
Åter igen, tro inte att jag ger er råd om moral eller att jag säger att det är så här ni SKA tänka eller att någon förväntar sig att ni bara ska göra det automatiskt. För det är svårt. Det kräver vilja och ansträngning och om ni är som jag går det bara inte vissa dagar. Eller så vill ni fan bara inte.

Men de flesta dagar, om du är medveten nog att ge dig själv ett val, kan du välja att se annorlunda på den där feta, dödögda, översminkade tanten som just skrek på sitt barn i kassakön. Kanske är hon inte sådan i vanliga fall. Kanske har hon varit uppe tre nätter på raken för att hålla handen på sin man som håller på att dö av skelettcancer. Eller så kanske just den här kvinnan är den lågavlönade kundtjänstarbetaren på Transportstyrelsen som igår hjälpte din partner lösa ett hemskt, invecklat pappersproblem genom någon sorts byråkratisk välgärning. Inget av det här är troligt förstås, men det är inte heller omöjligt. Det beror bara på vad du överväger. Om du är automatiskt säker på att du vet vad verkligheten är och du fungerar utifrån din grundinställning så kommer du, precis som jag, förmodligen inte att överväga möjligheter som inte är irriterande och tragiska. Men om du verkligen lär dig att vara uppmärksam så kommer du att veta att det finns andra valmöjligheter. Det kommer att ligga i din makt att uppleva en folktät, varm, långsam, konsument-helvete-aktig situation som inte bara meningsfull utan helig, eldfängd med samma kraft som skapade stjärnorna: kärlek, gemenskap, den mystiska enigheten som finns djupt inne i alla saker.

Inte för alla de där mystiska grejerna är sanna, nödvändigtvis. Det enda som är Sant med stort S är att du själv bestämmer hur du tänker försöka se det.
Detta, framhåller jag, är den ordentliga utbildningens frihet, den välanpassades frihet. Du får själv medvetet bestämma vad som har mening och inte. Du får bestämma vad du vill tillbe.

För att här är något annat som är skumt men sant: i vuxenlivets dagliga diken finns det faktiskt inget som heter ateism. Det finns inget som heter att inte dyrka. Alla dyrkar. Det enda val vi får är vad vi vill dyrka. Och den lockande anledningen att kanske välja någon sorts gud eller andligaktig grej – må det vara JC eller Allah eller YHWH eller den wiccanska gudinnan eller De fyra ädla sanningarna eller någon okränkbar uppsättning etiska principer – är att i stort sett allt annat kommer att äta dig levande om du dyrkar det. Dyrkar du pengar eller saker, om det är där du hämtar mening till ditt liv, så kommer du aldrig att ha tillräckligt, aldrig känna att du har tillräckligt. Det är sanningen. Dyrkar du din kropp och skönhet och sexuella dragningskraft så kommer du alltid att känna dig ful. Och när tiden och åldern börjar synas kommer du dö en miljon gånger innan de till slut sörjer dig. På en nivå vet vi allt det här redan. Det har blivit inkodat som myter, ordspråk, klichéer, epigram, liknelser, stommen i varenda storslagen berättelse. Tricket är att hålla sanningen upphöjd framför det vardagliga medvetandet.

Dyrkar du makt kommer du till sist att känna dig svag och rädd och du kommer behöva mer makt över andra för att döva din egen rädsla. Dyrkar du ditt intellekt, att bli betraktad som smartm kommer du att känna dig korkad, som en bluff, alltid på randen till att bli avslöjad. Men den lömska saken med alla dessa former av dyrkan är inte att de är syndiga eller ondskefulla, utan att de är omedvetna. Det är grundinställningar.

De är den sortens dyrkan som du gradvis bara halkar in i, dag efter dag, medan du blir mer och mer selektiv med vad du ser och hur du uppskattar värde utan att vara helt medveten om att det är det du gör.

Och den så kallade verkliga världen kommer inte att avråda dig från att fungera utifrån din grundinställning, för den så kallade verkliga världen med sina män och pengar och makt brummar glatt vidare i en bassäng av rädsla och ilska och frustration och begär och självdyrkan. Vår egen nutida kultur har utnyttjat de här krafterna på sätt som har framställt fantastisk rikedom och bekvämlighet och personlig frihet. Allas vår frihet att vara härskare av våra skallstora kungadömen, ensamma i skapelsens mitt. Mycket talar för den här sortens frihet. Men det finns förstås olika sorters frihet och den mest dyrbara sorten hör du sällan talas om i den stora världen därute som består av begär och prestation. Den riktigt viktiga sortens frihet innehåller uppmärksamhet och medvetenhet och disciplin och att vara förmögen att på riktigt bry sig om andra människor och att uppoffra sig för dem igen och igen på en myriad olika obetydliga osexiga sätt varje dag.

Det är sann frihet, det är att bli utbildad och att förstå hur man ska tänka. Alternativet är medvetslöshet, grundinställningen, ekorrhjulet, den konstanta känslan av att ha haft och att ha förlorat, någon sorts evig sak.
Jag vet att det här nog inte låter kul och lättsamt eller storartat inpirerande på det sätt ett avslutningstal ska låta. Det det är, som jag ser det, är Sanningen med stort S, minus en massa retoriska trevligheter. Ni är förstås fria att tycka om det som ni önskar. Men snälla, avfärde det inte som någon pekfingerviftande Dr. Laura-predikan. Inget av det handlar om moral eller religion eller dogmer eller stora tjusiga frågor om livet efter döden.

Sanningen med stort S handlar om livet FÖRE döden.

Det handlar om värdet av ordentlig utbildning, vilket har nästan inget att göra med kunskap och allt att göra med enkel medvetenhet: medvetenhet om vad som verkligt och viktigt, så dolt framför våra ögon, hela tiden, att vi måste påminna oss själva om och om igen.

”Det här är vatten.”

”Det här är vatten.”

Det är otänkbart svårt att göra det här, att förbli medveten och levande i vuxenvärlden dag i och dag ut. Vilket betyder att ännu en stor kliché visar sig vara sann: din utbildning ÄR verkligen ett livstidjob. Och det börjar: nu.

Jag önskar er mycket mer än tur.




David Foster Wallace (1962-2008) var en amerikansk författare. Talet ovan höll han inför avgångsklassen på Kenyon College i Ohio 2005. Översättning: Jimmy Halvarsson.