Några reflektioner efter att ha sett första avsnittet av The leftovers (HBO), som utspelas tre år efter att två procent av alla människor plötsligt försvann oförklarligt. Serien utspelas i en fiktiv småstad någonstans i delstaten New York.
Nu vet inte jag hur den här piloten upplevs för någon som inte är där jag är men för min egen del har jag aldrig varit med om en serie som träffat så rätt i stämning och ämne i förhållande till var jag är i livet. Mitt i en väldigt tung sorgeprocess kommer det en serie som handlar om sorg och hur svårt det är att förhålla sig till andra människor när man är tvungen att lägga så mycket av sin energi på att läka sig själv. Men i The leftovers är sorgeprocessen dragen till sin absoluta spets. Hela världen sörjer. Nästan alla människor är drabbade på något sätt men det finns ingen förklaring till det som skett. Det är inte som att sörja ett dödsfall eller en sprucken relation för det finns ingen anledning att peka på. Hur når man då acceptans? Framför allt, hur gör man det om man inte tror på någon högre makt? Jag blir glad att det agnostiska synsättet problematiseras också för det är så intressant att se var gränslös sorg tar vägen när det inte finns en gudstro att luta sig mot.
”Det är ingenting jämfört med många sjukdomsutbrott som har varit. Sluta tycka synd om er själva nu.” Det är kontentan av det en radioröst hörs säga alldeles i början av avsnittet. Den rösten som jag tror många sörjande har hört någon gång. Särskilt den som tar sig tid att verkligen låta känslorna ta plats. Den möts ofta av exakt den reaktionen från människor som kanske är mer rädda för sina känslor eller har fått lära sig att inte känna efter så mycket, det kan vara otroligt provocerande att då se en annan människa våga vara ledsen eller arg eller deppig. Och precis som en flyende röst i radio är det viktigt att stänga av sådana människor.
När stadens borgmästare håller möte om paraden som ska hållas på tredje årsdagen efter försvinnandet hamnar hon och stadens polis i konflikt. Han tror att det kommer att gå dåligt, hon tycker att det är jätteviktigt att ha paraden eftersom folk är redo att gå vidare nu. För det har hon bestämt. Det intressanta är att konflikten är helt öppen. Ingen är rädd för att såra någon annan för de har redan drabbats av det värsta som kan hända. Och det är det jag har varit i och som jag försöker vara kvar i. Inte att sluta ta hänsyn till andra människor men att vara ärlig mot mig själv och andra med känslor hela tiden. Det har varit väldigt lätt att vara det men jag märker att det blir svårare ju mer normalt livet börjar kännas. För karaktärerna i The leftovers verkar det ha blivit normaltillståndet. Man har så mycket skit i sig att ta itu med så man orkar inte vara annat än ärlig i den personliga kontakten, det finns inte energi till det. Borgmästaren kan vara en ledargestalt på talarpodiet men när hon pratar med sina medarbetare är hon brutalt ärlig och grov i mun.
Jag hade nästan gett upp hoppet om Damon Lindelof men om han bara kan hålla sig i skinnet, vara ärlig mot källmaterialet och inte, trots att det är HBO, visa oss en massa godtycklig nakenhet så kan det här bli bra. För jag känner mig tagen på allvar av den här serien och den låter mig tänka själv. Det som är i fokus är inte frågan om var alla som försvann tog vägen. Ingen försöker lösa den gåtan och jag hoppas att serien inte hamnar i den fällan. The leftovers handlar om hur det är att gå igenom en sorg utan slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar