.

Jag ruttnade på en kollega på jobbet för någon vecka sedan. Hon är jättesnäll och allt sånt så jag fick dåligt samvete efteråt men i vilket fall. Ibland blir jag bara så jävla trött.

Hon sa något i stil med att alla norrlänningar är så snälla och lugna och härliga att prata med och att hon minsann blev sugen på att flytta upp ibland och att det är konstigt att folk inte vet mer om Norrland. Då väste jag något om att jag är fullständigt medveten om hur marginaliserade mina hemtrakter är och hävde ur mig en harang om svensk regionalpolitik, skog, järnmalm, etc etc. Dagarna innan hade jag flera frågor på jobbet i stil med: "Jimmy, du som är uppifrån, hur långt är det mellan Töre och Haparanda?"

Jag växte upp hundra mil från Haparanda, ta en jävla linjal och mät själv. För jag är så sanslöst less på att Norrland bara ses som en skogsodling, befolkad av tysta, rejäla, rekorderliga karlar och fruntimmer. Jag har inget gemensamt med någon som växt upp i Skellefteå mer än någon som växt upp i Arboga, jag vet nödvändigtvis inte mer om Kalix skärgård än en genomsnittlig göteborgare. För Norrland är inte en samlad homogen ort, hur svårt ska det vara att fatta det?

Jag kom också på att det är en sak jag tycker så mycket om med Mammas nya kille i P3, att de tar tillbaka tolkningsföreträdet (jag lånar ditt favoritord, älskling) från den stockholmscentrerade sverigesynen. De kan nämna orter som Byske eller Kåge eller Hortlax precis som om det vore det mest självklara att känna till dem, på precis samma sätt som många stockholmare kallt räknar med att man ska känna till Årsta, Västertorp eller Haninge i dagligt tal.

Det och att bli hopbuntad med klyktattare.

I vilket fall kommer jag, så länge folk säger till mig att jag är från Norrland, att bunta ihop Svealand och Götaland på samma sätt. Om inte jag får vara från Oviken så får inte du vara från Bromölla.