.

Alltså, som jag älskar den här skivan. Hade den på repeat genom hundrasextio norska fjällmil en gång för tio-elva år sen, ensam i bilen, och den känslan jag hade då kan jag plocka fram när som helst och återuppleva, lika stark som då. Den låter fan som ett norskt fjäll. Den låter som omslaget ser ut. Mästerverk. Och då har jag inte ens börjat tjata om Jack Irons trumspel.
För att färdas i mina däckspår; lyssna på den i bilen, ensam, sätt på den någonstans mellan Storlien och Meråker och låt den gå på repeat förbi Trondheim. Någon gång på hösten ska det vara, gärna på eftermiddagen. Det blir fint.