l

Igår ringde vi polisen för tredje gången om vår bråkiga grannfamilj. Den här gången gjorde de en anmälan och om det blir åtal kommer jag att kallas som vittne. Vi har i alla fall bestämt oss för att flytta och letar nytt boende nu. Med fönster som faktiskt släpper in direkt solljus och där det bara bor fridfulla människor. Och inga jävla småhundar! Grälande grannar är en sak men det händer flera gånger om dagen att någon som ska gå ut med sin chihuahua träffar någon som är på väg in med sin chihuahua och när ekot av de bjäbbande jävlarna inne på gården når upp till vårt fönster önskar jag att jag hade ett piano att hiva ut. I vilket fall är vi snart outta here.

.

Igår såg vi Fleetwood Mac. Stevie Nicks har en sådan gröndjävulsk pondus, Lindsey Buckingham skulle behöva stöna lite mindre och tona ner sig själv en aning och jag hade kunnat klara mig utan både gitarr- och trumsolo. Men det var väldigt bra på det hela taget.

Idag har jag en dag hemma för mig själv. Telefonen är utom hörhåll, jag har en bok och några teveserier. Jag ska laga middag ikväll och plocka ur diskmaskinen men mer än så blir det inte.

Spelningen i fredags var inte alls kul. För många saker gick åt helvete för att få någon som helst feeling. Kramp i handen, för hårt plektrum, en pedal som la av... Det lät bra och så men jag var bara utanför hela grejen. Vände ryggen till och var förbannad. Sen blir det inte bättre av att folk som känner folk i bandet tror att det gör dem välkomna bakom scenen direkt efter spelningen. Så jävla inte okej. Dessutom, efter en strulig spelning och fulla idioter i ansiktet efteråt, var jag tvungen att stå ut med årets största skämt till band. Det lät okej på myspace men vilket jävla crap att se på scen. Ja, jag blev på pisshumör och det har hållit i sig fram till nu.

Så nu: lugn och ro.

Carl Sagan, du är saknad.

"Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known."

.

Alltså, som jag älskar den här skivan. Hade den på repeat genom hundrasextio norska fjällmil en gång för tio-elva år sen, ensam i bilen, och den känslan jag hade då kan jag plocka fram när som helst och återuppleva, lika stark som då. Den låter fan som ett norskt fjäll. Den låter som omslaget ser ut. Mästerverk. Och då har jag inte ens börjat tjata om Jack Irons trumspel.
För att färdas i mina däckspår; lyssna på den i bilen, ensam, sätt på den någonstans mellan Storlien och Meråker och låt den gå på repeat förbi Trondheim. Någon gång på hösten ska det vara, gärna på eftermiddagen. Det blir fint.

Gig

Här är Penny Centurys spelschema för oktober och november. Fler spelningar på lut också.

Fredag 9 oktober
Pluto, Stockholm

Fredag 23 oktober
Club Corazon, Östersund

Lördag 31 oktober
The White Room, Sunderland, Storbritannien

Söndag 1 november
Seaham Leisure Centre, Seaham, Storbritannien

Tisdag 3 november
The Keys, Middlesbrough, Storbritannien

Torsdag 5 november
Cartridge World, Sunderland, Storbritannien

Fredag 6 november
Institute of Arts, Durham, Storbritannien

Lördag 7 november
Cluny 2, Newcastle, Storbritannien

.

Seriöst, spar hostmedicinen tills ni är förkylda och sluta skruva och hacka i bra hiphoplåtar.

fniss

Jag läser CC:s blogg för sällan! Annars hade jag ju spritt det här vidare direkt!