Okej. Innan jag lägger ut den här texten vill jag förtydliga att jag är anställd på Sveriges Radio och jobbar till och från på P4 Jämtland. Det här är mina egna personliga åsikter och har inget med min arbetsköpare (Sveriges Radio) att göra. Jag hade reagerat likadant om samma kritik riktats mot vilket mediaföretag som helst.
Vi börjar från början. Den här artikeln publicerades i dagens ÖP. Läs den till att börja med om du inte redan gjort det.
Länken till artikeln har gått flera varv runt Facebook vid det här laget och både där och i artikelkommentarerna skrattas det ganska mycket åt Fältarbetsgruppens moralpanik. Och det är skitkul, absolut. Som att återuppleva någon tevedebatt från mitten av åttiotalet, ledd av Siewert Öholm. Men under allt det roliga tycker jag det finns en ganska allvarlig problematik;
Till att börja med, jag vet inte huruvida brevets avsändare har någon examen i litteraturvetenskap eller om han har konsulterat en litteraturvetare innan han skrev mailet men jag tänker utgå från att det inte gjordes någon djupare textanalys. Särskilt eftersom personen citerar texten fel i ÖP:s artikel. Det kan verka onödigt när det gäller ett så, förlåt, genomuselt band som Nickelback men om man ska hävda att en text är drogliberal tycker jag att man ska ha mer på fötterna än en spontan grupp ungdomar i ett kök som tycker att ”Det är sådan musik de lyssnar på när de håller på”. Jag har inte heller någon litteraturexamen men jag är textförfattare och förstås väldigt intresserad av ämnet. Jag läste den påstått drogliberala texten nu och jag håller inte med. Visst kan den tolkas så men njaej, va? Den beskriver drogbruk, lite cannabis men framför allt alkohol, men lägger ingen värdering i det. Inte på ett ställe i texten finns någon uppmaning till drogbruk. Den bara beskriver vardagen för, kan jag gissa, ett gäng white trash någonstans i Kanada. Det låter inte särskilt glamoröst eller häftigt på något sätt. Så vad är det som gör Östersunds fältarbetsgrupp kapabla att bedöma innehållet i en låttext? Och framför allt, varför har de inte reagerat tidigare på de oräkneliga låtar som tveklöst handlar om drogbruk? Låtar av Beatles, Jefferson Airplane, Byrds, Rolling Stones och andra artister som ständigt går varma i P4?
Sedan det argument som ständigt möter sån här kritik: folk kan tänka själva. Ansvaret för att barn och ungdomar får en trygg och säker uppväxt och lär sig tänka kritiskt ligger hos vårdnadshavare, skola och samhälle. Och den debatten känns ju verkligen lika gammal som Siewert Öholm. Hårdrock, rollspel, videovåld... Och aldrig har det belagts att det finns ett kausalt samband mellan kulturkonsumtion och drogkonsumtion. Däremot kan jag tänka mig att någon som redan missbrukar droger får bekräftat att det är okej av kulturyttringar som gloriferar drogbruk. Men då har ju vårdnadshavare, skola och samhälle redan fallerat. Och dessutom, hur stort inflytande har Chad i Nickelback jämfört med bästa kompisarna?
Till sist brevets avsändare. Fältarbetsgruppen lyder under Östersunds kommun och dess verksamhet består enligt deras hemsida av att fälta, det vill säga ett uppsökande arbete som "sker i ungdomars miljö dvs. fritidsgårdar, skolor, ungdomsfester, på stan m.m." Fältarbetsgruppen vill också försöka vara "ungdomarnas språkrör ut mot vuxenvärlden." Det låter ju som Fältis då har en ganska viktig uppgift och borde försöka upprätthålla en ganska seriös profil. Det gick ju sådär idag det. Jag tänker uppfostra mina barn i Jämtland och det vore då hemskt skönt att känna att Fältarbetsgruppen är en kompetent organisation, väl insatt i frågor kring drogbruk och missbruk. En organisation som förstår sig på gruppdynamik och de processer och riskfaktorer som kan leda fram till ett eventuellt missbruk. I stället sitter de och skriver brev och gnäller på P4 och visar i och med det att de i princip inte fattat någonting.
torsdag 3 februari 2011
lördag 8 januari 2011
.
Jag tillhör den kategorin människor som passivt eller aktivt förnekar sig själva det de mår bra av, eftersom det hela tiden finns en känsla att man inte förtjänar att må bra. De lärde sig i tidiga år att det finns någon annan (ofta missbrukande och/eller våldsam förälder) vars behov (eller bibehållna lugn) är viktigare än deras.
Ingen poäng eller något nytt med det, bara så fruktansvärt less på att det ska vara så fortfarande.
Ingen poäng eller något nytt med det, bara så fruktansvärt less på att det ska vara så fortfarande.
tisdag 14 december 2010
J.A.
Prästgatan i Östersund löper genom centrala stan och förbinder Stortorget med Österängsparken. Det är den större av två gågator och därmed stans huvudgata. På nittiotalet brukade Prästgatan fyllas av ungdomar på fredagkvällar. Jag vet inte hur det kom sig eller varför fenomenet senare försvann men varje fredag var hela gatan som en nattklubb, fast utan musik och 25 grader kall. Det kunde vara över tusen personer, fjorton år och uppåt, som söp och hånglade och klottrade och slogs. Där och då, typ 1994, var också enda gången jag blev nerslagen.
Det var rätt odramatiskt egentligen. Någon knackade mig på axeln, jag vände mig om och plötsligt låg jag ner på marken. Det gjorde inte ont men jag blev jätteförvirrad och rädd. Det var ljudet av näven mot hakan som fick mig att förstå vad som hänt. Jag hade sett något slagsmål så jag visste hur en smäll på käften lät. Jag var fortfarande helt förvirrad när han tog tag i min jacka och drog för han ville slå mig fler gånger. Det hann han aldrig, mina kompisar fick tag i hans armar och drog bort honom medan jag fick hjälp att resa mig upp. Det gjorde fortfarande inte ont. Någon ropade "Det är ju fel kille!" och det var lite förvirrat en stund. Den starkaste känslan jag minns från den stunden är att det var pinsamt för att alla runtomkring tittade på. Jättemycket folk. Jag ville bara därifrån och fortsätta ha kul, eller vad det nu var man hade i Östersund 1994. Killen bad i alla fall om ursäkt, han hade misstagit mig för någon annan (den han egentligen ville spöa var min kompis som seriöst gick två meter bredvid mig när det small och som dessutom gått i samma högstadium som killen som slog) och vi gick åt varsitt håll. Det kändes mest skönt att flocken hade lugnat ner sig och att inget allvarligt hade hänt. Nu kunde vi ha kul igen och kvällen hade inte blivit förstörd.
Sen började det göra ont. Jag hade ett ganska stort sår på insidan av underläppen, den hade blivit uppskuren mot mina tänder. Käklederna blev stelare och stelare och det gjorde jätteont att prata. Men det var ändå rätt lugnt jämfört med de känslor som började dyka upp inuti mig. Jag började långsamt koka av ilska och rädsla och förnedring. Han hade ju fan förnedrat mig något djävulskt, den jävla djäveln. Helt i onödan dessutom! I den stunden han slog tog han all min integritet och all min trygghet och bara krossade allt. Allt det här började sjunka in och det gick inte att ta bort. Det gick inte att vara glad och lättad längre. Vid det här laget hade det kanske gått en timme sen smällen och efter ytterligare en timme hade jag letat rätt på Thomas från Hackås, en adopterad respektingivande aboriginer som jag brukade hälsa på med moppen ibland. Han blev snabbt min sympatisör och vi började gå Prästgatan upp och ner för att hitta killen som slagit mig.
Sen slutade det hela lika odramatiskt som det börjat. Vi hittade killen, Thomas pratade hotfullt, killen blev rädd, bad om ursäkt, sa att han gillade mitt crew (målade grafitti på den tiden), vi skakade hand och kramades och sen var allt över.
Poängen med den här lilla snutten självbiografi är inte smällen i sig. Inte försoningen heller. Det är de två timmar som gick däremellan, den stund som inleddes i samma sekund hans knytnäve träffade min haka.
Du vet, jag hade inte en tanke på att slå tillbaka. Jag hade knappt några tankar alls faktiskt. Överlevnad kanske. Inte bli slagen fler gånger. Direkt efter smällen la ju hela kroppen av, alla muskler slutade funka och när jag väl var på benen igen ville jag bara gå därifrån och ha kul. Det tog en bra stund innan jag fattade, innan min hjärna ville erkänna vad som hänt och vilket övergrepp jag blivit utsatt för. Ändå var övergreppets natur så solklart enkelt att förstå. En smäll på käften från någon okänd full snubbe på stan, det blir inte mer svartvitt än så.
Hur hade det varit om det inte hade varit så enkelt då, och svartvitt? Hur var det de gånger då pappa blev våldsam på fyllan? Samma sorts övergrepp men helt olika reaktioner. Det går inte att reagera mot pappa på samma sätt som mot en full okänd kille på stan. Inte jag mot min pappa när jag var liten i alla fall. De övergreppen kunde jag inte ta itu med förrän väldigt långt senare. Pappa var ju pappa och snäll för det mesta ändå.
Och hur skulle det vara om jag lärde känna någon jag tyckte var trevlig och fin, som verkade tycka om mig också? Någon som var intressant och smart och spännande och som jag hade jätteroligt ihop med. Så roligt att vi hamnade i samma säng, till och med? Men som väl där, i sängen, gjorde saker som jag inte alls var med på, saker som kändes jättefel? Och som dagen efter kanske var lika trevlig igen, så där så man tänker att det som hände i natt är bara sånt som händer ibland. Det var inget jag ville och jag mådde dåligt men nu är ju allt bra igen. Hur skulle det vara om allt inte var så svartvitt som när jag fick en smäll? Det skulle kanske ta längre tid innan det sjönk in, tror du inte? Det kanske till och med skulle hända att jag gick ut och åt en bit mat med människan däremellan? Är det otänkbart, tycker du?
Eller är det så, som halva internet säger nu, att våldtäkter inte har gråskalor?
Det var rätt odramatiskt egentligen. Någon knackade mig på axeln, jag vände mig om och plötsligt låg jag ner på marken. Det gjorde inte ont men jag blev jätteförvirrad och rädd. Det var ljudet av näven mot hakan som fick mig att förstå vad som hänt. Jag hade sett något slagsmål så jag visste hur en smäll på käften lät. Jag var fortfarande helt förvirrad när han tog tag i min jacka och drog för han ville slå mig fler gånger. Det hann han aldrig, mina kompisar fick tag i hans armar och drog bort honom medan jag fick hjälp att resa mig upp. Det gjorde fortfarande inte ont. Någon ropade "Det är ju fel kille!" och det var lite förvirrat en stund. Den starkaste känslan jag minns från den stunden är att det var pinsamt för att alla runtomkring tittade på. Jättemycket folk. Jag ville bara därifrån och fortsätta ha kul, eller vad det nu var man hade i Östersund 1994. Killen bad i alla fall om ursäkt, han hade misstagit mig för någon annan (den han egentligen ville spöa var min kompis som seriöst gick två meter bredvid mig när det small och som dessutom gått i samma högstadium som killen som slog) och vi gick åt varsitt håll. Det kändes mest skönt att flocken hade lugnat ner sig och att inget allvarligt hade hänt. Nu kunde vi ha kul igen och kvällen hade inte blivit förstörd.
Sen började det göra ont. Jag hade ett ganska stort sår på insidan av underläppen, den hade blivit uppskuren mot mina tänder. Käklederna blev stelare och stelare och det gjorde jätteont att prata. Men det var ändå rätt lugnt jämfört med de känslor som började dyka upp inuti mig. Jag började långsamt koka av ilska och rädsla och förnedring. Han hade ju fan förnedrat mig något djävulskt, den jävla djäveln. Helt i onödan dessutom! I den stunden han slog tog han all min integritet och all min trygghet och bara krossade allt. Allt det här började sjunka in och det gick inte att ta bort. Det gick inte att vara glad och lättad längre. Vid det här laget hade det kanske gått en timme sen smällen och efter ytterligare en timme hade jag letat rätt på Thomas från Hackås, en adopterad respektingivande aboriginer som jag brukade hälsa på med moppen ibland. Han blev snabbt min sympatisör och vi började gå Prästgatan upp och ner för att hitta killen som slagit mig.
Sen slutade det hela lika odramatiskt som det börjat. Vi hittade killen, Thomas pratade hotfullt, killen blev rädd, bad om ursäkt, sa att han gillade mitt crew (målade grafitti på den tiden), vi skakade hand och kramades och sen var allt över.
Poängen med den här lilla snutten självbiografi är inte smällen i sig. Inte försoningen heller. Det är de två timmar som gick däremellan, den stund som inleddes i samma sekund hans knytnäve träffade min haka.
Du vet, jag hade inte en tanke på att slå tillbaka. Jag hade knappt några tankar alls faktiskt. Överlevnad kanske. Inte bli slagen fler gånger. Direkt efter smällen la ju hela kroppen av, alla muskler slutade funka och när jag väl var på benen igen ville jag bara gå därifrån och ha kul. Det tog en bra stund innan jag fattade, innan min hjärna ville erkänna vad som hänt och vilket övergrepp jag blivit utsatt för. Ändå var övergreppets natur så solklart enkelt att förstå. En smäll på käften från någon okänd full snubbe på stan, det blir inte mer svartvitt än så.
Hur hade det varit om det inte hade varit så enkelt då, och svartvitt? Hur var det de gånger då pappa blev våldsam på fyllan? Samma sorts övergrepp men helt olika reaktioner. Det går inte att reagera mot pappa på samma sätt som mot en full okänd kille på stan. Inte jag mot min pappa när jag var liten i alla fall. De övergreppen kunde jag inte ta itu med förrän väldigt långt senare. Pappa var ju pappa och snäll för det mesta ändå.
Och hur skulle det vara om jag lärde känna någon jag tyckte var trevlig och fin, som verkade tycka om mig också? Någon som var intressant och smart och spännande och som jag hade jätteroligt ihop med. Så roligt att vi hamnade i samma säng, till och med? Men som väl där, i sängen, gjorde saker som jag inte alls var med på, saker som kändes jättefel? Och som dagen efter kanske var lika trevlig igen, så där så man tänker att det som hände i natt är bara sånt som händer ibland. Det var inget jag ville och jag mådde dåligt men nu är ju allt bra igen. Hur skulle det vara om allt inte var så svartvitt som när jag fick en smäll? Det skulle kanske ta längre tid innan det sjönk in, tror du inte? Det kanske till och med skulle hända att jag gick ut och åt en bit mat med människan däremellan? Är det otänkbart, tycker du?
Eller är det så, som halva internet säger nu, att våldtäkter inte har gråskalor?
söndag 31 oktober 2010
Massachusetts
Nu är vi i Boston! Inte hunnit ta in så mycket än men det är hemskt fint här. Ikväll ska vi möta Jason och gå på Publick House. Kolla öllistan!
måndag 25 oktober 2010
Malmö...
Jag ska till Malmö om några veckor på tjänsteresa och om jag har fattat situationen rätt nu så är det:
1. en person som smyger omkring och skjuter folk.
2. ett nybildat kriminellt gäng som smyger omkring och försöker skjuta personen som smyger omkring och skjuter folk eftersom de tycker att det är jobbigt att det är
3. fullt med snutar överallt.
Toppen.
1. en person som smyger omkring och skjuter folk.
2. ett nybildat kriminellt gäng som smyger omkring och försöker skjuta personen som smyger omkring och skjuter folk eftersom de tycker att det är jobbigt att det är
3. fullt med snutar överallt.
Toppen.
måndag 18 oktober 2010
lördag 16 oktober 2010
4 n00bs
Nu i veckan var det en kompis som blev lite förvånad att jag tyckte om "rymden och sånt" när jag hade berättat om den pågående BSG-plöjningen. Igår frågade en annan kompis efter "tips om bra filmer, ingen sci-fi" på Facebook. Så jag känner nu att stunden kräver att jag förklarar vad grejen med science fiction är, för mig.
Ända sen scifi-genrens födelse har den använts som instrument för att kritisera dogmer och utmana normer. Ett av de bästa exemplen är den första Star Trek-serien, där Gene Roddenberry presenterade ett samhälle där pengar inte längre finns och kön och etnicitet bland människor inte är faktorer. Och för att kunna porträttera det på ett bra sätt gjorde han en av huvudkaraktärerna, Uhura, till svart kvinna. Det här var 1966, mitt under den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och bara med ursäkten "det handlar ju om framtiden och rymden och sånt" lyckades Roddenberry plantera ett frö i huvudet på miljoner fans om att framstående människor lika gärna kan vara svarta kvinnor som vita män. Utan att dra några stora växlar eller försöka pränta in det på något sätt utan bara visa att det är ju så det är.
Nu senast är det Battlestar Galactica och spinoffen Caprica som fångat mig. För mig är det de första serierna som höjt sig ovanför Star Trek när det gäller att problematisera tro, andlighet och religion samtidigt som de tar itu med det som händer i människor och mellan människor i desperata situationer. Det är smutsigt och elakt och befirat från skygglappar. Samtidigt ställs frågan vad en människa egentligen är och fan ska veta att det inte går att sitta passiv och se dem.
Utan tvekan har jag snappat ut de flesta av mina värderingar om jämställdhet och rättvisa från föregångare som Gene Roddenberry och Arthur C Clarke och mer nutida folk som Joss Whedon, Brian K Vaughan, Jane Espenson, Neil Gaiman och Ronald D Moore och jag har dem att tacka för att jag alltid drömt mig mot något större istället för att nöja mig med att vara en liten människa.
Teveserietips:
Battlestar Galactica
Caprica
Star Trek: Deep Space Nine
Dollhouse
Firefly
Lästips:
Y: The Last Man (serie av Brian K. Vaughan och Pia Guerra)
Astonishing X-Men (serie av Joss Whedon och John Cassaday)
Rama-serien (romaner av Arthur C. Clarke)
Tack för ordet.
Ända sen scifi-genrens födelse har den använts som instrument för att kritisera dogmer och utmana normer. Ett av de bästa exemplen är den första Star Trek-serien, där Gene Roddenberry presenterade ett samhälle där pengar inte längre finns och kön och etnicitet bland människor inte är faktorer. Och för att kunna porträttera det på ett bra sätt gjorde han en av huvudkaraktärerna, Uhura, till svart kvinna. Det här var 1966, mitt under den amerikanska medborgarrättsrörelsen, och bara med ursäkten "det handlar ju om framtiden och rymden och sånt" lyckades Roddenberry plantera ett frö i huvudet på miljoner fans om att framstående människor lika gärna kan vara svarta kvinnor som vita män. Utan att dra några stora växlar eller försöka pränta in det på något sätt utan bara visa att det är ju så det är.
Nu senast är det Battlestar Galactica och spinoffen Caprica som fångat mig. För mig är det de första serierna som höjt sig ovanför Star Trek när det gäller att problematisera tro, andlighet och religion samtidigt som de tar itu med det som händer i människor och mellan människor i desperata situationer. Det är smutsigt och elakt och befirat från skygglappar. Samtidigt ställs frågan vad en människa egentligen är och fan ska veta att det inte går att sitta passiv och se dem.
Utan tvekan har jag snappat ut de flesta av mina värderingar om jämställdhet och rättvisa från föregångare som Gene Roddenberry och Arthur C Clarke och mer nutida folk som Joss Whedon, Brian K Vaughan, Jane Espenson, Neil Gaiman och Ronald D Moore och jag har dem att tacka för att jag alltid drömt mig mot något större istället för att nöja mig med att vara en liten människa.
Teveserietips:
Battlestar Galactica
Caprica
Star Trek: Deep Space Nine
Dollhouse
Firefly
Lästips:
Y: The Last Man (serie av Brian K. Vaughan och Pia Guerra)
Astonishing X-Men (serie av Joss Whedon och John Cassaday)
Rama-serien (romaner av Arthur C. Clarke)
Tack för ordet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)